Jag har aldrig varit en plattforms-människa; jag kan ärligt säga att jag aldrig tyckt särskilt mycket om Mario eller Sonic. Jag kan till och med gå så långt att jag kan erkänna att jag tycker att främst Mario-spelen alltid har varit grymt överskattade. Super Mario World var förvisso ett mysigt spel, och Super Mario Bros. 3 kallas med rätta en klassiker, men inte ens dessa undantag har kunnat få mig att älska varken genren eller dess flaggskepp.
Vad jag däremot faktiskt gillar är ´Splosion man. Xbox Live Arcade-liret är väl kanske inte ett klassiskt plattformsäventyr eftersom man tekniskt sett inte hoppar, och tack store himmelspappa slipper samla ringar, mynt, stjärnor eller annat tjafs. Men det är ändå old school så det förslår.
I ´Splosion man är man någon form av avart skapad i en olycka på ett labratorium där man arbetat med atomer eller något i den stilen, men det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att man har 50 banor att ta sig igenom, vissa av dom en ren orgie i jävelskap.Jag nämnde tidigare att man inte hoppar; istället "sploderar" man (här översätter vi vad vi vill rakt av). Genom ett tryck på Y, A, X, eller B sprängs ´Splosion man och flyger en bit. Denna manöver kan genomföras tre gånger på rad och efter det måste killen återhämta sig någon sekund.
Det är allt. Allt man gör. Man spränger sig mellan väggar, man spränger tunnor och kastas hit och dit. Man spränger vetenskapsmän som förvandlas till skinkor och revbensspjäll. Dom riktigt feta vetenskaparna måste man emellertid lyfta upp, varpå en liten visa kallad "Donuts Go nuts" plötsligt bryter in i ljudspåret. Det är en upplevelse man måste vara med om för att förstå. Hela spelet måste egentligen upplevas för att kunna förstås. Det är konstigt, fullt av skum humor och faktiskt jävligt kul att spela. Visst finns det en och annan brist i precision och kontroll, men aldrig så till den grad att man ärligt kan skylla på spelet när man fuckar upp. Misslyckas man är det man själv som suger, och det är bara att prova igen. Och det gör man gärna. Gång på gång på gång. Banorna upprepar sig ibland, men är såpass korta att det inte spelar någon större roll.
`Splosion man är lite som ett gammalt NES-lir: rakt på sak, och denna sak är allt du gör. Enkelt, men avancerat på sitt eget sätt. Man kan också spela tillsammans,över internet eller hemma med sina vänner eller/och sin fru. Också det en upplevelse som är dömd att leda till frustration, men också till stor glädje när man tillsammans lyckas mosa en ovanligt överjävlig passage.
När man sedan låser upp Hardcore-mode blir det ÄNNU mer old school: inga checkpoints, allt du ser tar livet av dig och dör du är det bara att spela bättre från början av banan. Då jävlar gäller det.
Det är sannerligen en hel del utmaning och konstig, ibland påfrestande, humor för 800 MS-poäng (ca. 80 kronor). Väl värt att investera i, tycker jag.
Och sista bossen, den är något som måste ses.
