Wow. Jag menar... Wow.

Harmonix blåser upp sig.

Alltså... ja, vad säger man. Midikeyboarden köper jag. Förhoppningsvis kan det också användas för andra ändamål. Jg har faktisk velat ha en midikeyboard ett tag nu.

Men riktiga gitarrer? Jag vet inte vad jag tycker... Känns som det vore bättre om folk bara köpte sig gitarrer istället. Ska man tro det som sägs i artikeln är ju en av gitarrerna faktiskt bara en gitarr, rakt upp och ner, med lite sensorer i.

Sedan kan man ju fundera på vad tusan det här kommer kosta. Rock Band-paketet kostade ju en vacker slant när det kom ut, och det var ju ändå bara en hög plast. Gitarrer är i allmänhet dyrare än plast, så det kommer väl kosta en smula mer kan tänkas. Frågan är väl hur mycket folk är beredda att betala. Dom flesta som spelar Rock Band eller Guitar Hero vill väl egentligen bara spela ett spel, inte genomleva en gitarrsimulator, men vad vet jag?

Det ska bli intressant att se hur det här utvecklar sig.

Castle Crashers

Sådär ja, nu har jag druckit kaffe, vilket innebär att jag är lika trött som innan jag drack kaffe med skillnaden att jag nuu har druckit kaffe. Eftersom jag nu fått lite kaffe kan jag skriva en smula om Castle Crashers.

Nu kanske ni påstår att jag ligger en smula efter utvecklingen här. "Castle Crashers", kanske ni säger, "släpptes inte det för 10 år sen? Är du seg eller?". Ja, det är jag, men Castle Crashers är roligt ändå.

En god vän köpte och tankade spelet i lördags, la sin XBL-profil på en PSP (high tech!) och kom över, varpå min fru, min vän och min jag pressade lite mutiplayer. Låt mig säga så här: att spela flera tillsammans, i samma rum, på samma TV är en helt annan grej än att köra över Live eller någon annan form av onlinetjänst. Och i ett spel som Castle Crashers, som känns som en flashback, eller "tillbakablixt" till gamla, mer soff-co op-vänliga tider, är det en helkväll som man minns.

Spelet i sig är sidoscrollande action där man väljer en av fyra riddare, och medelst vapen och magi bråkar sig fram. Målet är att rädda en massa brudar med enorma ögon (jag vet vad ni tänkte. Snuskungar!) från... något. Någon har snott alla flickor, och det är storyn. Klassisk, basic och meningslös, som det ska vara.

Dom fyra knektarna har olika magier: Is, blixtar, eld och... gas.


Grafiskt är det en vacker, tecknad värld man hugger sig runt i. Allt känns lite Super Nintendo-era, vilket är precis hur sådant här ska kännas tycker jag. Mekaniken är enkel; hugg, hugg, magi. Kombo, hugg hugg hopp. Sköld. Kanske. Lätt att förstå sig på, men med ett visst djup som tar en stund att förstå sig på. Ibland är det svårt att bedöma avstånd i bilden; att ställa sig precis framför en fiende för att attackera kan vara en mer avancerad manöver än det behöver, speciellt när skärmen är full av otyg.




En del av pusslen, och jag använder den termen löst, kan vara lite knepiga, speciellt om man inte är så smart. Ingen av oss var som det visade sig särskilt smart (det är ju en smörgås på dörren ser jag nu), så ibland fick man tänka efter.
Musiken är lustig, även om den kan bli lite påfrestande i sin monotoni ibland.

Huvudorsaken att spela Castle Crashers är dock att det är väldans kul. Om man satt i ensam i bara kalongerna, med en öl och en pizza (det gör jag aldrig, jag lovar. ALDRIG! ...eller?) finns det nog andra spel som passar bättre. Men tillsammans med vänner och fruar finns det få andra spel som är så här underhållande.
Efter att ha dödat en boss och befriat kvinnan, får man slåss mot varandra för att se vem som är mest karl och därmed får hångla upp henne. Hångla med hjälmen på är det manligaste sättet att hångla förresten. Låt mig tillägga att jag aldrig tar av mig min hjälm, ens när jag sover. I´M A MAOOON!
Dessa strider om flickans gunst är mycket underhållande, speciellt en bit in i spelet när man börjat förstå stridsystemet lite bättre och levlat upp son karaktär. Fuck teamwork, brudar, ära och hjälmhångel är det som gäller här!

Så.. spela Castle Crashers om du har någon att spela med. Vi har en bit kvar av spelet, och det ser jag fram emot. Dr. Pepper, Marabou´s polkagris-choklad-monster och Castle Crashers... Lördag at it´s finest!

Resurgence + Castle Crashers

"Noun 1. resurgence - bringing again into activity and prominence"... säger http://www.thefreedictionary.com

Ja, jag kände mig manad att ta reda på vad ordet betyder, för det är ett lite obskyrt och skakigt ord. En stor del av MW 2-folket bryr sig nog inte mer än en katt om sådant här finspel gällande ord och deras innebörd, men man måste utbilda sig. Utbilda sig, bli smart, köpa på det självklart följande runda glasögon och portfölj.

Nu visste jag inte att Modern Warfare 2 hade lämnat "acitivity and prominence" bakom sig, men nu är det tydligen tillbaka i alla fall. Hur som helst.

Laddade ner det senaste tillskottet till MW 2´s kartutbud så snart dom anlände. Det tog ett tag, för Infinity Ward eller Activision, vilket av dom som nu är ansvariga för sådant här, är inte så bra på att veta när olika dagar börjar och slutar i olika delar av världen. Till slut låg Carnival, Trailer Park, Fuel, Vacant och Strike dock på hårddisken, och jag kunde titta in i denna sköna nya värld.

Slakten var ful och omedelbar. Mitt spelsätt är till stor del baserat runt att kunna banorna någorlunda, och på så vis kunna blockera vanliga genomfartsvägar och hålla koll på campingplatser och dylikt. När detta är omöjligt förvandlas jag från Terminator till nyfött rådjur. I MW 2-världen är dock nyfödda djur lika legitima byten som allt annat, så jag slaktades rejält bland husvagnar och öltunnor, bland träclowner och karuseller. Slutligen krossades jag fullkomligt på ett raffinaderi, så diaboliskt placerat i öknen att flykt var omöjligt.

Så småningom började dock bandesignen sjunka in något, och jag kunde börja göra åtminstone symboliskt mostånd. Från hjälplöst rådjur till grävling till en i alla fall halvduglig soldat. Liknelserna haltar och hotar att bryta samman här, jag vet.

För att säga något med någon form av mening då... Jag gillar Resurgence. När det gäller kartorna som importerats från COD 4, Strike och Vacant, är min åsikt samma som för dom importerade kartorna i förra omgången DLC: det är en lat och billig lösning. Uppdatering av gammalt material är att mata ett hungrigt community med billig skräpmat, när man egentligen borde ställa något mer näringriktigt på bordet. Folk blir feta och DÖR av skräpmat; det säger VETENSKAPEN.

Dom nya kartorna då? Jag måste (eller måste och måste, det måste jag väl inte egentligen) säga att jag gillar dom en hel del. Variationen som dom påbjuder är stor, och även om Fuel kanske inte känns som en inspirerande miljö (öken? fräscht, verkligen.) så kan man inte säga mycket negativt om den i övrigt. Jag är dåligt på alltför öppna kartor, men det är en brist hos mig som människa, inte hos spelet. Trailer Park är mer min kopp kaffe, med sina smala gångar, plastflamingos och rosa husvagnar. Carnival slutligen är ett mycket underhållande ställe, där både det ena och det andra kan hända. En raket rätt upp i raketen är förvisso en god idé.


"We all float down here..."
(Filmreferens-tävling! Vinn en Dune Buggy lagom till sommaren!)


1200 poäng kan kännas saftigt, men egentligen är det inte så farligt. Det enda jag har något emot är att betala för saker jag redan äger, och sålunda anser jag att Strike och Vacant borde gjorts tillgängliga gratis, men så funkar inte universum. I vårt sekulära universum är profiten Gud, och Gud är ett stelt svin med dollartecken i sin pungsäck.



På det hela taget är jag nöjd. Stimulus-paketet var och är jag mindre nöjd med (jag avskyr dig Storm, jag avskyr dig så det dallrar och bränner i mina innersta skrymslen där själen bor), men det handlar mer om personliga preferenser än om materialets egentliga kvalitét. Fint språk, detta. Så går det när man har portfölj.
Ens smak ändras ju också; ett exempel är Salvage som kändes hopplös i början, men som på senare tid har gjort en explosiv spurt upp till favoritnivå.

På det hela taget tycker jag Resurgence är ett bra köp. Är man en inbiten MW 2-spelare kommer man få många timmar triumfer och ilska för pengarna, och är man inte det bryr man sig nog inte i vilket fall.

Skulle ha skrivit en blänkare om Castle Crashers också, men det gör jag i nästa inlägg. Nu ska jag gå och köpa snus, och kanske en banan.

HA!

Jag krossade dig, Snatch & Grab. Efter alla försök jag har gjort, ensam och tillsammans med min fru, hade jag nästan gett upp hoppet. Men igår mosade jag Spec Ops´-uppdraget som givit mig nattskräck och existensiell angst varje gång jag försökt klara det.

Jag följde videon jag länkade igår med vissa modifikationer, och på tredje försöket sa det PANG och jag var plötsligt igenom. Chockad stod jag i den gröna röken, med hjärtat dunkande i halsgropen. Jag förstod inte riktigt. "You have completed Special Ops" meddelade spelet, och det sjönk in. Jag firade genom att säga "Äntligen, din jävel" till ingen alls. Sen åt jag makaroner.

Jag hade dock en sak kvar. En sak som gnagt på mig länge; en sak som möjligtvis varit en ännu större källa till frustration än Snatch & Grab. Epilogen i Call ocf Duty: Modern Warfare, på Veteran. Jag hade gett upp hoppet för länge sedan, accepterat att mina förmågor helt enkel inte räckte till och att det låg bortom min horisont. Jag hade försonats med tanken på att aldrig komma igenom.
Nu drabbades jag av hybris. "Det kanske går nu!" tänkte jag, full av rusig stolthet och makaroner. Så in med spelet i maskinen. Jag ångrade mig genast när killen som kommer ut från toaletten alldeles i början av uppdraget slog ihjäl mig efter att jag misslyckats episkt med att kniva honom på 20 cm. håll. Men nu skulle jag inte ge mig. Nu jävlar. NU JÄVLAR!

På tredje, eller kanske fjärde försöket står jag plötsligt framför uppdragets sista utmaning. Terroristen (förmodar jag) håller gisslan framför sig som en sköld, för han är feg och luktar antagligen piss vid det här laget. Tiden saktar in. Jag saktar in. Jag inser att om jag inte klarar det här nu, kommer jag med största sannolikhet aldrig försöka igen. Jag vet att jag måste skjuta snubben i skallen, jag vet att jag inte får träffa den stackars gisslan (även om jag misstänker att han egentligen är ett as som förtjänar allt som händer honom. Jag har dock inga bevis för detta). Jag vet att timern är nere på en sekund. Jag siktar lite, skjuter, ser blodet och är osäker på vem jag egentligen träffat. Tiden återgår till det normala utan att något negativt verkar äga rum.
I det närmaste skakande av adrenalin ställer jag mig vid planets dörr. Vågar inte röra mig utav rädsla att något jag gör, vad som helst, ska få spelet att surna och låsa sig eller explodera eller dylikt. Dörren öppnas och min karaktär, vem han nu är, hoppar ut. Slut. Jag klarade det.
Reser mig i chocktillstånd från soffan. Väntade inte ens för att se den lilla "Achievement Unlocked"-saken ploppa upp. Jag kokar kaffe. Tänker över vad jag gjort.

Två omöjliga saker på samma dag, således. Jag bryr mig inte så mycket om achievement-grejen (att ha 1000 poäng i vart och ett av MW-spelen känns dock ganska SWEEEEET) som att jag utmanade mig själv och vann. Jag vann över mig själv, om något sådant nu är möjligt. Grattis till mig.

Saker som det här har naturligtvis liten, eller ingen, mening i "verkliga" livet. "Klarat Snatch & Grab solo på veteran" är inte CV-material, så att säga. Men för mig betyder det något. Det betyder en hel del.


Wow, det här drog ut på tiden, och blev lite pretentiöst på sina ställen. Men ändå. Jag är faktiskt lite stolt.

SNATCH & GRAB

När jag kommer hem ska jag göra det här:

Hej vad det går!

Sista Spec Ops-uppdraget jag har kvar. Önska mig lycka till, din jävel!

Halo Reach-betan eller Hur kul var det egentligen?

Vi börjar med lite matematik idag, barn. Vad är 3000 x 6? 18000. 18000 är antalet minuter jag spenderat på i Halo 3´s multiplayer ( Siffran sex kom jag fram till genom att godtyckligt anse att det är den genomsnittliga längden på en match i Halo 3. Siffran kan vara större, kanske också mindre. Forska i frågan om ni vill, men det vill inte jag). Hursomhelst. Om man spenderar 18000 minuter på ett spel gillar man det mycket, och jag gillade verkligen Halo 3. Jag gillade det mycket.

Men det var förr; förr var jag en nästintill besatt Halo-spelare och jag närmast dyrkade allt som hade med Halo att göra. Jag läste till och med en eller två (eller sex) böcker. Det är en riktigt hög nördfaktor på gång här, jag vet. Men som sagt, det var dåtid, nu är det nutid och mitt intresse har nästan svalnat helt. Jag har under det senaste halvåret spelat i runda slängar kanske 20 matcher, och jag har inte gillat det. Alls, faktiskt. Jag är lett på Halo, helt enkelt.

Så frågan var ju givetvis: Kan Halo Reach ingjuta nytt blod i min kärleksaffär med Bungies gigant till titel? Svaret är njae. Nej. Troligtvis nej. Jag laddade ner betan så snart den släpptes, och kastade mig genast ut i den sköna nya värld som utlovats. Servrarna dog av hjärtsnörp första kvällen, så jag fick bara ett par matcher i magen, men så snart dom var uppe på benen igen satte jag av i full karriär. Och det var... sådär. Visst har receptet ändrats en hel del, och rent spelmässigt tycker jag faktiskt att det är bättre, men hade jag roligt? Nej, det hade jag inte. Call of Duty har förstört my love for the game vad det gäller Halo, vad det verkar. Det känns helt enkelt klumpigt, långsamt och gammalt att gå från CODs precision och snabbhet till Halos, tja, klumpiga, långsamma och GAMLA värld. Mest av allt känns det gammalt.

Om man tar sig en titt på Youtube, som är en ganska bra indikator på vad spelfolk sysslar med för tillfället, kunde man under betans gång se en rejäl infusion av Halo-relaterat material. Många verkade lyriska, och skrek i vanlig ordning (precis som dom gjorde om Battlefield: Bad Company 2) om hur det här var framtiden. "DET HÄR ÄR SÅ JÄVLA BRA!!" var väl ungefär en median av åsikterna. Och visst är det bra, men jag fann att jag efter ett par matcher blev uttråkad. Trots alla förändringar, loadouts, nya vapen och nya spellistor, var det ändå ganska tråkigt. Ganska tråkigt och ganska långsamt. Jag hade inga problem med saktmodigheten förut -jag tyckte snarare att COD gick så fort att man dog innan man börjat- men nu har jag bytt preferenser. Jag är en hora på det sättet.

Vad gäller nyheterna så var dom trevliga. Vapnen kändes balanserade (och jävla Battle rifle var äntligen borta. HURRA!), dom förmågor man kunde använda var trevliga att leka med och det jag såg av dom nya spelsätten verkade bra. Jag gav upp innan Generator Defense lades till dock, så jag kan inte säga något om det. Bäst av allt var Invasion, som nog är det enda som skulle kunna få mig att spela betan igen om den fortfarande var aktiv. På det hela taget kändes det fräscht, men gammalt samtidigt, om det nu är möjligt.

För att sammanfatta det hela: Jag tyckte inte Halo Reach (så mycket som nu var tillgängligt i betan) var dåligt. Förändringarna är bra, och precis vad Halo-serien behöver. Spellistorna var intressanta, och tekniskt funkade allt som det skulle som jag upplevde det. Men jag hade inte speciellt kul. Förr i världen kunde jag spela Halo i tre timmar i sträck, nu orkade jag knappt med tre matcher innan jag bytte spel. Visst, jag kommer med största sannolikhet att köpa spelet när det kommer precis som vanligt folk, men jag tror inte multiplayer-delen kommer få besök av Minorino speciellt ofta. Inte för att multiplayer-delen kommer gråta för det; den kommer vara välbesökt nog ändå, men för mig känns det som Halos guldålder är förbi.
Det finns självklart en möjlighet att mina åsikter förändras igen när spelet väl är släppt (hora!), men det känns inte så nu. Halo är Halo förändringarna till trots, och jag har tröttnat på hela grejen.

Commando -jag hatar dig så.

Jag hatar dig, Commando. Jag hatar dig. Jag gillar egentligen inte att använda alltför starka ord för ofta, men är kan det inte undvikas. Den enda orala yttring som beskriver mina känslor inför helvetets avkomma Commando är hat. Hat och kanske en smula avsky.

Låt oss ta ett exempel. Du har din Mini-Uzi, kommer in i ett rum, ser en kille tre meter bort och skjuter innan killen hinner reagera. Nu är det bara att invänta tillfredställelsen när spelet belönar dig för ett fint genomfört mord. Eller? Nej. Istället för att det slutar som man skulle kunna tro, teleporteras den jäveln plötsligt tre meter och hugger dig i fejan. COMMANDO!
Commando funkar alltså så här: genom trycka på kniveri-knappen en bit från motståndaren transporteras du magiskt fram till honom och får per automatik en kill. Det här är en grej som helt mosar närstriderna i MW 2, och till råga på allt känns helt ologisk. Ok, många andra perks kanske inte verkar helt vettiga heller, men man kan ju med lite god vilja tänka sig att man genom ihärdig övning skulle kunna lära sig ladda om JÄTTEFORT, gå utan att höras och dylikt. Likaså är det tänkbart att ha någon form av uppgraderad ammunition. Men hur lär man sig att ögonblickligen transporteras från här till där? Va? VA?! Jävla Infinity Ward, varför? Jag skulle kunna acceptera att bli hjälhuggen av någon som var duktig på att hugga ihjäl folk på gammalt hederligt. Det är frustrerande, men ok. Commando-döden är dock bara frustrerande. Frustrerande och ful.
Varför inte bara slänga in målsökande ammunition också? Låt oss alla sitta i varsitt mörkt hörn och skjuta rakt ut i luften varpå skotten själva söker upp någon att mörda ihjäl. Något för nästa spel, onekligen. Jag kan acceptera och leva med många av MW 2:s... egenheter, men Commando kommer jag aldrig, aldrig att komma överrens med. I min nåd har jag till och med tänkt ut ett smart sätt att rätta till problemet. Det är näst intill genialiskt i sin enkelhet faktiskt. Beredd?
Ta bort skiten. Ta bort Commando och i samma uppdatering kan den normala kniven "hugglängd" också minskas drastiskt. Jädra knivar.

Nästa gång: Danger Close och allt sånt där sprängmedelstjafs.

God afton!