Wow. Jag menar... Wow.

Harmonix blåser upp sig.

Alltså... ja, vad säger man. Midikeyboarden köper jag. Förhoppningsvis kan det också användas för andra ändamål. Jg har faktisk velat ha en midikeyboard ett tag nu.

Men riktiga gitarrer? Jag vet inte vad jag tycker... Känns som det vore bättre om folk bara köpte sig gitarrer istället. Ska man tro det som sägs i artikeln är ju en av gitarrerna faktiskt bara en gitarr, rakt upp och ner, med lite sensorer i.

Sedan kan man ju fundera på vad tusan det här kommer kosta. Rock Band-paketet kostade ju en vacker slant när det kom ut, och det var ju ändå bara en hög plast. Gitarrer är i allmänhet dyrare än plast, så det kommer väl kosta en smula mer kan tänkas. Frågan är väl hur mycket folk är beredda att betala. Dom flesta som spelar Rock Band eller Guitar Hero vill väl egentligen bara spela ett spel, inte genomleva en gitarrsimulator, men vad vet jag?

Det ska bli intressant att se hur det här utvecklar sig.

Castle Crashers

Sådär ja, nu har jag druckit kaffe, vilket innebär att jag är lika trött som innan jag drack kaffe med skillnaden att jag nuu har druckit kaffe. Eftersom jag nu fått lite kaffe kan jag skriva en smula om Castle Crashers.

Nu kanske ni påstår att jag ligger en smula efter utvecklingen här. "Castle Crashers", kanske ni säger, "släpptes inte det för 10 år sen? Är du seg eller?". Ja, det är jag, men Castle Crashers är roligt ändå.

En god vän köpte och tankade spelet i lördags, la sin XBL-profil på en PSP (high tech!) och kom över, varpå min fru, min vän och min jag pressade lite mutiplayer. Låt mig säga så här: att spela flera tillsammans, i samma rum, på samma TV är en helt annan grej än att köra över Live eller någon annan form av onlinetjänst. Och i ett spel som Castle Crashers, som känns som en flashback, eller "tillbakablixt" till gamla, mer soff-co op-vänliga tider, är det en helkväll som man minns.

Spelet i sig är sidoscrollande action där man väljer en av fyra riddare, och medelst vapen och magi bråkar sig fram. Målet är att rädda en massa brudar med enorma ögon (jag vet vad ni tänkte. Snuskungar!) från... något. Någon har snott alla flickor, och det är storyn. Klassisk, basic och meningslös, som det ska vara.

Dom fyra knektarna har olika magier: Is, blixtar, eld och... gas.


Grafiskt är det en vacker, tecknad värld man hugger sig runt i. Allt känns lite Super Nintendo-era, vilket är precis hur sådant här ska kännas tycker jag. Mekaniken är enkel; hugg, hugg, magi. Kombo, hugg hugg hopp. Sköld. Kanske. Lätt att förstå sig på, men med ett visst djup som tar en stund att förstå sig på. Ibland är det svårt att bedöma avstånd i bilden; att ställa sig precis framför en fiende för att attackera kan vara en mer avancerad manöver än det behöver, speciellt när skärmen är full av otyg.




En del av pusslen, och jag använder den termen löst, kan vara lite knepiga, speciellt om man inte är så smart. Ingen av oss var som det visade sig särskilt smart (det är ju en smörgås på dörren ser jag nu), så ibland fick man tänka efter.
Musiken är lustig, även om den kan bli lite påfrestande i sin monotoni ibland.

Huvudorsaken att spela Castle Crashers är dock att det är väldans kul. Om man satt i ensam i bara kalongerna, med en öl och en pizza (det gör jag aldrig, jag lovar. ALDRIG! ...eller?) finns det nog andra spel som passar bättre. Men tillsammans med vänner och fruar finns det få andra spel som är så här underhållande.
Efter att ha dödat en boss och befriat kvinnan, får man slåss mot varandra för att se vem som är mest karl och därmed får hångla upp henne. Hångla med hjälmen på är det manligaste sättet att hångla förresten. Låt mig tillägga att jag aldrig tar av mig min hjälm, ens när jag sover. I´M A MAOOON!
Dessa strider om flickans gunst är mycket underhållande, speciellt en bit in i spelet när man börjat förstå stridsystemet lite bättre och levlat upp son karaktär. Fuck teamwork, brudar, ära och hjälmhångel är det som gäller här!

Så.. spela Castle Crashers om du har någon att spela med. Vi har en bit kvar av spelet, och det ser jag fram emot. Dr. Pepper, Marabou´s polkagris-choklad-monster och Castle Crashers... Lördag at it´s finest!

Resurgence + Castle Crashers

"Noun 1. resurgence - bringing again into activity and prominence"... säger http://www.thefreedictionary.com

Ja, jag kände mig manad att ta reda på vad ordet betyder, för det är ett lite obskyrt och skakigt ord. En stor del av MW 2-folket bryr sig nog inte mer än en katt om sådant här finspel gällande ord och deras innebörd, men man måste utbilda sig. Utbilda sig, bli smart, köpa på det självklart följande runda glasögon och portfölj.

Nu visste jag inte att Modern Warfare 2 hade lämnat "acitivity and prominence" bakom sig, men nu är det tydligen tillbaka i alla fall. Hur som helst.

Laddade ner det senaste tillskottet till MW 2´s kartutbud så snart dom anlände. Det tog ett tag, för Infinity Ward eller Activision, vilket av dom som nu är ansvariga för sådant här, är inte så bra på att veta när olika dagar börjar och slutar i olika delar av världen. Till slut låg Carnival, Trailer Park, Fuel, Vacant och Strike dock på hårddisken, och jag kunde titta in i denna sköna nya värld.

Slakten var ful och omedelbar. Mitt spelsätt är till stor del baserat runt att kunna banorna någorlunda, och på så vis kunna blockera vanliga genomfartsvägar och hålla koll på campingplatser och dylikt. När detta är omöjligt förvandlas jag från Terminator till nyfött rådjur. I MW 2-världen är dock nyfödda djur lika legitima byten som allt annat, så jag slaktades rejält bland husvagnar och öltunnor, bland träclowner och karuseller. Slutligen krossades jag fullkomligt på ett raffinaderi, så diaboliskt placerat i öknen att flykt var omöjligt.

Så småningom började dock bandesignen sjunka in något, och jag kunde börja göra åtminstone symboliskt mostånd. Från hjälplöst rådjur till grävling till en i alla fall halvduglig soldat. Liknelserna haltar och hotar att bryta samman här, jag vet.

För att säga något med någon form av mening då... Jag gillar Resurgence. När det gäller kartorna som importerats från COD 4, Strike och Vacant, är min åsikt samma som för dom importerade kartorna i förra omgången DLC: det är en lat och billig lösning. Uppdatering av gammalt material är att mata ett hungrigt community med billig skräpmat, när man egentligen borde ställa något mer näringriktigt på bordet. Folk blir feta och DÖR av skräpmat; det säger VETENSKAPEN.

Dom nya kartorna då? Jag måste (eller måste och måste, det måste jag väl inte egentligen) säga att jag gillar dom en hel del. Variationen som dom påbjuder är stor, och även om Fuel kanske inte känns som en inspirerande miljö (öken? fräscht, verkligen.) så kan man inte säga mycket negativt om den i övrigt. Jag är dåligt på alltför öppna kartor, men det är en brist hos mig som människa, inte hos spelet. Trailer Park är mer min kopp kaffe, med sina smala gångar, plastflamingos och rosa husvagnar. Carnival slutligen är ett mycket underhållande ställe, där både det ena och det andra kan hända. En raket rätt upp i raketen är förvisso en god idé.


"We all float down here..."
(Filmreferens-tävling! Vinn en Dune Buggy lagom till sommaren!)


1200 poäng kan kännas saftigt, men egentligen är det inte så farligt. Det enda jag har något emot är att betala för saker jag redan äger, och sålunda anser jag att Strike och Vacant borde gjorts tillgängliga gratis, men så funkar inte universum. I vårt sekulära universum är profiten Gud, och Gud är ett stelt svin med dollartecken i sin pungsäck.



På det hela taget är jag nöjd. Stimulus-paketet var och är jag mindre nöjd med (jag avskyr dig Storm, jag avskyr dig så det dallrar och bränner i mina innersta skrymslen där själen bor), men det handlar mer om personliga preferenser än om materialets egentliga kvalitét. Fint språk, detta. Så går det när man har portfölj.
Ens smak ändras ju också; ett exempel är Salvage som kändes hopplös i början, men som på senare tid har gjort en explosiv spurt upp till favoritnivå.

På det hela taget tycker jag Resurgence är ett bra köp. Är man en inbiten MW 2-spelare kommer man få många timmar triumfer och ilska för pengarna, och är man inte det bryr man sig nog inte i vilket fall.

Skulle ha skrivit en blänkare om Castle Crashers också, men det gör jag i nästa inlägg. Nu ska jag gå och köpa snus, och kanske en banan.

HA!

Jag krossade dig, Snatch & Grab. Efter alla försök jag har gjort, ensam och tillsammans med min fru, hade jag nästan gett upp hoppet. Men igår mosade jag Spec Ops´-uppdraget som givit mig nattskräck och existensiell angst varje gång jag försökt klara det.

Jag följde videon jag länkade igår med vissa modifikationer, och på tredje försöket sa det PANG och jag var plötsligt igenom. Chockad stod jag i den gröna röken, med hjärtat dunkande i halsgropen. Jag förstod inte riktigt. "You have completed Special Ops" meddelade spelet, och det sjönk in. Jag firade genom att säga "Äntligen, din jävel" till ingen alls. Sen åt jag makaroner.

Jag hade dock en sak kvar. En sak som gnagt på mig länge; en sak som möjligtvis varit en ännu större källa till frustration än Snatch & Grab. Epilogen i Call ocf Duty: Modern Warfare, på Veteran. Jag hade gett upp hoppet för länge sedan, accepterat att mina förmågor helt enkel inte räckte till och att det låg bortom min horisont. Jag hade försonats med tanken på att aldrig komma igenom.
Nu drabbades jag av hybris. "Det kanske går nu!" tänkte jag, full av rusig stolthet och makaroner. Så in med spelet i maskinen. Jag ångrade mig genast när killen som kommer ut från toaletten alldeles i början av uppdraget slog ihjäl mig efter att jag misslyckats episkt med att kniva honom på 20 cm. håll. Men nu skulle jag inte ge mig. Nu jävlar. NU JÄVLAR!

På tredje, eller kanske fjärde försöket står jag plötsligt framför uppdragets sista utmaning. Terroristen (förmodar jag) håller gisslan framför sig som en sköld, för han är feg och luktar antagligen piss vid det här laget. Tiden saktar in. Jag saktar in. Jag inser att om jag inte klarar det här nu, kommer jag med största sannolikhet aldrig försöka igen. Jag vet att jag måste skjuta snubben i skallen, jag vet att jag inte får träffa den stackars gisslan (även om jag misstänker att han egentligen är ett as som förtjänar allt som händer honom. Jag har dock inga bevis för detta). Jag vet att timern är nere på en sekund. Jag siktar lite, skjuter, ser blodet och är osäker på vem jag egentligen träffat. Tiden återgår till det normala utan att något negativt verkar äga rum.
I det närmaste skakande av adrenalin ställer jag mig vid planets dörr. Vågar inte röra mig utav rädsla att något jag gör, vad som helst, ska få spelet att surna och låsa sig eller explodera eller dylikt. Dörren öppnas och min karaktär, vem han nu är, hoppar ut. Slut. Jag klarade det.
Reser mig i chocktillstånd från soffan. Väntade inte ens för att se den lilla "Achievement Unlocked"-saken ploppa upp. Jag kokar kaffe. Tänker över vad jag gjort.

Två omöjliga saker på samma dag, således. Jag bryr mig inte så mycket om achievement-grejen (att ha 1000 poäng i vart och ett av MW-spelen känns dock ganska SWEEEEET) som att jag utmanade mig själv och vann. Jag vann över mig själv, om något sådant nu är möjligt. Grattis till mig.

Saker som det här har naturligtvis liten, eller ingen, mening i "verkliga" livet. "Klarat Snatch & Grab solo på veteran" är inte CV-material, så att säga. Men för mig betyder det något. Det betyder en hel del.


Wow, det här drog ut på tiden, och blev lite pretentiöst på sina ställen. Men ändå. Jag är faktiskt lite stolt.

SNATCH & GRAB

När jag kommer hem ska jag göra det här:

Hej vad det går!

Sista Spec Ops-uppdraget jag har kvar. Önska mig lycka till, din jävel!

Halo Reach-betan eller Hur kul var det egentligen?

Vi börjar med lite matematik idag, barn. Vad är 3000 x 6? 18000. 18000 är antalet minuter jag spenderat på i Halo 3´s multiplayer ( Siffran sex kom jag fram till genom att godtyckligt anse att det är den genomsnittliga längden på en match i Halo 3. Siffran kan vara större, kanske också mindre. Forska i frågan om ni vill, men det vill inte jag). Hursomhelst. Om man spenderar 18000 minuter på ett spel gillar man det mycket, och jag gillade verkligen Halo 3. Jag gillade det mycket.

Men det var förr; förr var jag en nästintill besatt Halo-spelare och jag närmast dyrkade allt som hade med Halo att göra. Jag läste till och med en eller två (eller sex) böcker. Det är en riktigt hög nördfaktor på gång här, jag vet. Men som sagt, det var dåtid, nu är det nutid och mitt intresse har nästan svalnat helt. Jag har under det senaste halvåret spelat i runda slängar kanske 20 matcher, och jag har inte gillat det. Alls, faktiskt. Jag är lett på Halo, helt enkelt.

Så frågan var ju givetvis: Kan Halo Reach ingjuta nytt blod i min kärleksaffär med Bungies gigant till titel? Svaret är njae. Nej. Troligtvis nej. Jag laddade ner betan så snart den släpptes, och kastade mig genast ut i den sköna nya värld som utlovats. Servrarna dog av hjärtsnörp första kvällen, så jag fick bara ett par matcher i magen, men så snart dom var uppe på benen igen satte jag av i full karriär. Och det var... sådär. Visst har receptet ändrats en hel del, och rent spelmässigt tycker jag faktiskt att det är bättre, men hade jag roligt? Nej, det hade jag inte. Call of Duty har förstört my love for the game vad det gäller Halo, vad det verkar. Det känns helt enkelt klumpigt, långsamt och gammalt att gå från CODs precision och snabbhet till Halos, tja, klumpiga, långsamma och GAMLA värld. Mest av allt känns det gammalt.

Om man tar sig en titt på Youtube, som är en ganska bra indikator på vad spelfolk sysslar med för tillfället, kunde man under betans gång se en rejäl infusion av Halo-relaterat material. Många verkade lyriska, och skrek i vanlig ordning (precis som dom gjorde om Battlefield: Bad Company 2) om hur det här var framtiden. "DET HÄR ÄR SÅ JÄVLA BRA!!" var väl ungefär en median av åsikterna. Och visst är det bra, men jag fann att jag efter ett par matcher blev uttråkad. Trots alla förändringar, loadouts, nya vapen och nya spellistor, var det ändå ganska tråkigt. Ganska tråkigt och ganska långsamt. Jag hade inga problem med saktmodigheten förut -jag tyckte snarare att COD gick så fort att man dog innan man börjat- men nu har jag bytt preferenser. Jag är en hora på det sättet.

Vad gäller nyheterna så var dom trevliga. Vapnen kändes balanserade (och jävla Battle rifle var äntligen borta. HURRA!), dom förmågor man kunde använda var trevliga att leka med och det jag såg av dom nya spelsätten verkade bra. Jag gav upp innan Generator Defense lades till dock, så jag kan inte säga något om det. Bäst av allt var Invasion, som nog är det enda som skulle kunna få mig att spela betan igen om den fortfarande var aktiv. På det hela taget kändes det fräscht, men gammalt samtidigt, om det nu är möjligt.

För att sammanfatta det hela: Jag tyckte inte Halo Reach (så mycket som nu var tillgängligt i betan) var dåligt. Förändringarna är bra, och precis vad Halo-serien behöver. Spellistorna var intressanta, och tekniskt funkade allt som det skulle som jag upplevde det. Men jag hade inte speciellt kul. Förr i världen kunde jag spela Halo i tre timmar i sträck, nu orkade jag knappt med tre matcher innan jag bytte spel. Visst, jag kommer med största sannolikhet att köpa spelet när det kommer precis som vanligt folk, men jag tror inte multiplayer-delen kommer få besök av Minorino speciellt ofta. Inte för att multiplayer-delen kommer gråta för det; den kommer vara välbesökt nog ändå, men för mig känns det som Halos guldålder är förbi.
Det finns självklart en möjlighet att mina åsikter förändras igen när spelet väl är släppt (hora!), men det känns inte så nu. Halo är Halo förändringarna till trots, och jag har tröttnat på hela grejen.

Commando -jag hatar dig så.

Jag hatar dig, Commando. Jag hatar dig. Jag gillar egentligen inte att använda alltför starka ord för ofta, men är kan det inte undvikas. Den enda orala yttring som beskriver mina känslor inför helvetets avkomma Commando är hat. Hat och kanske en smula avsky.

Låt oss ta ett exempel. Du har din Mini-Uzi, kommer in i ett rum, ser en kille tre meter bort och skjuter innan killen hinner reagera. Nu är det bara att invänta tillfredställelsen när spelet belönar dig för ett fint genomfört mord. Eller? Nej. Istället för att det slutar som man skulle kunna tro, teleporteras den jäveln plötsligt tre meter och hugger dig i fejan. COMMANDO!
Commando funkar alltså så här: genom trycka på kniveri-knappen en bit från motståndaren transporteras du magiskt fram till honom och får per automatik en kill. Det här är en grej som helt mosar närstriderna i MW 2, och till råga på allt känns helt ologisk. Ok, många andra perks kanske inte verkar helt vettiga heller, men man kan ju med lite god vilja tänka sig att man genom ihärdig övning skulle kunna lära sig ladda om JÄTTEFORT, gå utan att höras och dylikt. Likaså är det tänkbart att ha någon form av uppgraderad ammunition. Men hur lär man sig att ögonblickligen transporteras från här till där? Va? VA?! Jävla Infinity Ward, varför? Jag skulle kunna acceptera att bli hjälhuggen av någon som var duktig på att hugga ihjäl folk på gammalt hederligt. Det är frustrerande, men ok. Commando-döden är dock bara frustrerande. Frustrerande och ful.
Varför inte bara slänga in målsökande ammunition också? Låt oss alla sitta i varsitt mörkt hörn och skjuta rakt ut i luften varpå skotten själva söker upp någon att mörda ihjäl. Något för nästa spel, onekligen. Jag kan acceptera och leva med många av MW 2:s... egenheter, men Commando kommer jag aldrig, aldrig att komma överrens med. I min nåd har jag till och med tänkt ut ett smart sätt att rätta till problemet. Det är näst intill genialiskt i sin enkelhet faktiskt. Beredd?
Ta bort skiten. Ta bort Commando och i samma uppdatering kan den normala kniven "hugglängd" också minskas drastiskt. Jädra knivar.

Nästa gång: Danger Close och allt sånt där sprängmedelstjafs.

God afton!

Nästa gång jag skriver tänkte jag tjafsa lite om det här... Ja, jag vet, det mesta har nog sagts, men jag är också är irriterad på grejer, och även om jag reagerar långsamt förbehåller jag mig rätten att gnälla ibland. Ska dock försöka gnälla så konstruktivt som möjligt, jag lovar.

Förresten.. fin bild va? Jag har galna Photoshop-skillz. 1337!!!

Jag uppdaterar ihjäl mig + Modern Warfare 2

Ja, det är sant. Jag dör nästan på grund av att jag uppdaterar bloggen för ofta. Jag lider helt enkelt av uppdaterings-...holism? Jepp, det lär ju vara det.

Men i ärlighetens namn så har det liksom fallit bort, detta bloggande. Stora planer, liten verkstad och så vidare. Kommer uppdatera lite sporadiskt, förhoppningsvis oftare än en gång var 54:e år.

Sådär, med det där tjafset ut vägen kan jag börja stappla omkring i det jag egentligen hade tänkt prata om, nämligen det enorma spektakel som är Call of Duty: Modern Warfare 2.
Jag har spelat en del MW 2; jag ligger på gränsen till 9 dygn nu, enligt spelets klocka, och det är en hel hög tid. COD 4 spelade jag sammanlagt i ca. 3 dygn under hela dess livstid, som en jämförelse. Rabblandet av speltid är relevant för det som komma skall här, så tro inte att jag bara skryter och skriker. Hade så varit fallet skulle jag ha använt högvis med utropstecken!!!!!!!!!11OMGLOL
MW 2 har en enorm spelarbas, och i och med det finns det en väldig massa folk som producerar videoinnehåll och kastar upp (märkte ni den dubbla innebörden där?) på främst Youtube, men också på andra fristående sajter. När jag börjar följa en del av dessa, var tonen i allmänhet positiv. Det var roligt att spela, och därför spelade man och därför producerade man sitt innehåll och la ut det på internet till gagn för andra. Nu är tonen i allmänhet en annan.
Många verkar AVSKY MW 2 nu mera. En del spelar självklart fortfarande bara för sitt eget höga nöjes skull men andelen som nästan verkar göra det mot sin vilja ökar stadigt. Kommentarena till klippen börjar bra, med en positiv ton, men urartar snart till samma tjafs om att "spelet är trasigt" och "bla bla bla buhu". Jag förstår inte varför man fortsätter spela och ännu mindre varför man fortsätter spela in, redigera och kommentera gameplay om man känner en sån aversion mot spelet i fråga? Svaret är i allmänhet pengar. MachinimaRespawn, som lägger ut många av dessa gameplay-filmer, betalar sina "regisörer" (jo faktiskt) pengar. Jag vet inte hur mycket, men det baserar sig på antalet klick på något sätt.
Så folk fortsätter tydligen spela ett spel dom avskyr. Match efter match i förhoppningen att få något som är värt att slänga upp på internet; allt för att tjäna vad? 20-40 dollar? Wow. Skaffa er ett jävla stekarjobb på McDonken i stället. Då kanske ni kan få lite distans till det hela också.
Jag är den första att erkänna att MW 2 har sina brister. Jag tror Infinity Ward ville för mycket, och kanske tänkte man inte helt och hållet igenom en del av innehållet man slängde in. Jag kommer gå igenom det som stör mig mest i ett kommande inlägg, men precis här och nu vill jag säga att jag älskar MW 2. Det är otroligt roligt att spela, och DET är vad det handlar om
för mig. Jag vägrar dras ner av speltekniska detaljer och saker som att "THE GUNS HAVE NO RECOIL!!!!!!". Töntar. Jag anser själv, och jag verkar vara nästan ensam om den åsikten, att MW 2 är betydligt mer underhållande än COD 4 någonsin var, och jag undrar varför folk helt enkelt inte bara går tillbaka till COD 4 om nu längtan efter det spelet är så stark?

Hur som helst kommer jag nog skriva en del Modern Warfare 2-relaterade grejer, och kanske en och annan stänkare om Battlefield Bad Company 2. DET är ett spel jag inte gillar.

Halo: Reach-bilder.

Ign har fått tag på ett gäng bilder från Bungies nästa Halo-spektakel Halo: Reach. Inte mycket information har läckt ut om släppet än, så det var i princip det första jag sett från Reach förutom trailern som premiärvisades på Spike Video Game Awards. Jag såg inte VGA, men enligt Angry Joe sög showen bollar, så jag tror inte jag missade så mycket.
I alla fall, lite nya screenshots har dykt upp, så jag tänkte kommentera lite runt dessa.

















Halo: Reach heter just Halo: Reach för att det utspelar sig på planeten Reach. Reach var den viktigaste av mänsklighetens kolonier, och när den föll för Covenants anfall var det ett hårt slag för folk och fä. Spelets utlovat mörkare atmosfär (samma sak sades dock om ett visst annat spel) tycker jag märks här. Ingenting i Halo 3 liknar det här, och det ger lite hopp inför Reach. Jag tappade lite av min tro på spelet efter ODST, men ju mer jag får se, desto bättre verkar det.















Någonstans på the internets läste jag också att Bungie satsar på en otäckare version av The Covenant i Reach, något som man även kunde ana sig till i slutet av premiärtrailern. Fienderna i Halo har väl aldrig varit skräckinjagande direkt, men det skulle heller inte ha funkat inom ramarna för dom gamla spelen. Är den här bilden något att gå efter verkar Bungie vara på väg dit dom påstår.














Ett par nya fiendetyper ska tydligen också slängas in i Reach, vilket fan var på tiden (engineers i ODST var inte fiender, dom var svävande ananaser). Det här lär vara en av dessa, och det ser ut som någon form av farfars-jackal. Dom ser förbannade ut, och gömmer sig inte bakom sköldar som jackals brukar. Bitches.















Var bara tvungen att ta med den här bilden också. Jag vet inte vad fan det där ska likna, men det är tveklöst det fulaste fordon som har skådats i Halo-universumet sedan strykjärns-stridvagnarna i Halo 2.

















I Reach spelar man enligt vad jag luktat mig till som en Spartan III. Jag är ju der über-geek, så jag vet vad det är (Ghosts of Onyx ÄR en bra bok, vad än folk säger), men Spartan III säger nog inte många så mycket. Ska inte rota med det här, men Master Chief är en Spartan II, liksom killen i hjälmen med den fina skallen på på bilden. Spartan III´s är lite av en budgetversion av Spartan II. Allt det här kommer förhoppningsvis förklaras i spelet. Om spelet kommer ha någon form av squad-system, köra på ett fungerande en-gubbe-i-taget-grepp eller om resten av gruppen bara kommer vara NPC´s lär vi får se. Men inte ODST en gång till, tack.

Jag skulle kunna säga saker om grafiken men jag tycker inte man ska börja kommentera sånt så här tidigt. Spelet är inte ens i beta-version ännu, så mycket kan komma att ändras. Reach ser dock ändå helt ok ut redan, och förhoppningsvis kommer det bli ännu bättre. Det ska bli intressant att se vad Bungies nya spelmotor kan åstadkomma.



Det fanns ett par bilder till, men inget särskilt intressant. Visserligen kunde man skymta ett par nya vapen, men sånt har en förmåga att vara förändrat när spelet väl släpps.

Jag borde egentligen ha gjort en reviderad version av min ODST-text, och kanske gör jag det. Men jag kan säga redan nu att min syn på ODST har förändrats, och inte till det bättre. ODST bidrog en hel del till att jag slutade se fram emot Halo: Reach, helt enkelt för att det kändes som Bungie sa en massa saker som inte stämde särskilt väl med verkligheten. "Jävla typer" började jag känna, och så känns det än. Lite för självgoda herrar och damer har jag fått intryck av.
Halo: Reach börjar kännas lite roligare nu, men innan mer information finns att tillgå eller betan har startat kommer jag ha rejäla skeptiska glas i mina glasögon.
För övrigt är jag grymt mycket snyggare utan glasögon, men då ser jag inget så jag kan inte uppskatta vilken kaka jag är. Bara att välja.

Jag kom precis på att jag inte behöver göra en uppdatering av mitt ODST-inlägg eller skriva ett nytt. Jag kan lika väl gå och skita;l Angry Joe, återigen, säger allt jag vill ha sagt och lite till.

Bäst för er det.

Project Natal... Varför?

Såg den här videon för ett tag sedan på Screwattack.com. Jag gillar den verkligen, jag tycker den är på gränsen till lysande satir. Precis som mycket annan satir innehåller den antagligen en smula av skaparnas egna åsikter om Natal och Microsoft i stort, och det var nog det faktumet som sparkade igång den ganska heta debatt som försiggick i kommentar-sektionen där ett tag. Vissa ansåg att Screwattack sparkade på något som ingen riktigt vet vad det egentligen ens är än, vissa ansåg att videon endast ska ses som humor och vissa bara tyckte inte särskilt mycket alls.
Jag är själv inte mycket till kommentar-människa, lika lite som jag är en forum-människa. Jag tycker helt enkelt att det är ett alldeles för långsamt och omständigt sätt att föra en meningsfull konversation på. Jag kan lämna en uppskattande kommentar ibland, eller ställa en specifik fråga av typen "Min chinchilla har tuggat av min nätverkskabel. Vad gör jag?" på något forum, men längre än så sträcker jag mig aldrig. Jag har försökt, men alltid tappat intresset och glömt bort alltihop.
Dock verkade den här lilla filmen verkligen få igång människor, och jag började faktiskt också fundera över Natal och vad det innebär för Xbox 360 som konsol och vad det säger om vart industrin är på väg.

Natal är enligt vad jag har förstått någon form av hybrid mellan en wiimote och en eye toy (den där ruttna gamla kameran till PS2), fast mer avancerad och framtidig. Ni kan se lite mer här.
Varför gör Microsoft det här? Xbox 360 har redan en stor publik, och det är en publik som till stor del består av människor som spelar mycket TV-spel, och är engagerade i sina spel, vilket ger konsolen en stadig bas att stå på, och som nästan garanterar höga försäljningssiffror för många spel som släpps. Så återigen: varför? Svaret är ganska klart, tycker jag. Varken Microsoft eller Sony har lyckats dra till sig den delen av publiken som är störst idag, nämligen dom så kallade casual-spelarna; människor som spelar lite då och då, kanske river av lite lättsammare grejer på förfesten eller vill ha spel som inte kräver djupare engagemang. Naturligtvis finns det undantag i Wii´s bibliotek, som Zelda: Twilight Princess och Metroid Prime-serien, men dom är som sagt undantag. Jag tror att Microsoft och Sonys konsoler kan verka lite skrämmande för människor som aldrig sett spel som en speciellt seriös hobby. Gears of War, COD och Killzone är knappast speciellt lättillgängliga titlar, och knappast heller vad en casual-spelare vill ha (eller vill dom det, dom vet det bara inte än? Kanske). Nintendo visste det här, och gjorde därför Wii till något helt annat än både Xbox 360 och Playstation 3; ett lättillgängligt alternativ för alla som inte visste och inte ville veta vem Marcus Fenix är. Visst har både PS2 och 360 sina mer familje- och casualorienterade titlar, men dessa kan på intet sätt sticka upp mot gigantiska schabrak som Wii Sports Resort eller Wii Fit. Wii Fit är väl inte ett spel egentligen, men det passar ändå här. Både Sony och Microsoft ser naturligtvis en enorm vinstpotential här. Därav Natal och Sonys magiska pinne (jag vet INGET om vad den är, så jag ska inte uttala mig).

Även om Natal ska kunna användas i alla former av spel har jag svårt att se hur apparaten ska kunna ersätta en traditionell handkontroll i spel som Modern Warfare 2, Ninja Gaiden 2 eller Halo 3. Förhoppningsvis kan någon form av samverkan mellan dom två kontrollformerna uppstå, vilket skulle kunna styra upp en intressant upplevelse, men jag kan inte riktigt se det.
Nej, snarare är Natal skapad för att få Nintendos publik att emigrera, eller åminstone pendla till, mera Microsoftiga marker. Om teknologin fungerar, och jag har egentligen inte särskilt stora tvivel på att den kommer göra det, kommer Natal med stor sannolikhet utgöra basen för ett kommande utbud av casualtitlar. Se bara på dom spel som presenterades i introduktionvideon jag länkade till tidigare. Mer casual än så blir det inte. Bollar och brädor. Och en obehaglig unge, glöm inte honom.
Det är här åsikterna går isär en del. Enligt vissa är detta ett svek mot 360:ns kärnpublik, dom så kallade hardcore-spelarna. Dessa människor förväntar sig faktiskt någon form av lojalitet från Microsoft. Hur man kan få sådana ideér är bortom min förmåga att behandla information. Microsoft är ett enormt vinstdrivande företag; om det finns vinst inom ett område, så kommer Microsoft försöka bråka sig in där. Orsaken till att Xbox som varumärke ens existerar är för att MS insåg att det fanns pengar att suga åt sig på konsolmarknaden. Inget fel i detta; det är så företag fungerar och så länge spelen fortsätter hålla hög kvalité kommer jag fortsätta spela på min 360. För övrigt var inte säkerligen inte orsaken till den förlängda garantin på Xbox 360 ren snällhet, utan ett försök till skadekontroll. Ju sämre rykte konsolen fick, ju färre enheter skulle den sälja. Genom att förlänga garantin fick MS tillbaka åtminstone lite trovärdighet och goodwill-kapital, även om det samtidigt var samma sak som att erkänna att kvalitén på en 360 var och är långt LÅNGT under par. Hur som helst. Hardcore-folket ser Natal som ett svek och ett brott mot naturen. Man vill inte ha fler casualspelare som trängs och knuffas. Man vill ha sin 360 för sig själv. Den ska vara för oss, inte dom. Bort med dom.

(Som ett litet sidospår kan jag nämna att det här påminner mig om när dom tre sista kartorna släpptes till Halo 3 matcmaking. Jag satt och spelade en match på Citadel, när någon sa ungefär "You know this map was made for pro´s right? Normal people should´nt be allowed to play it." Äcklig inställning at it´s finest).

Min åsikt, och en del andras är en annan. Jag tror att visst, om Natal blir en enorm framgång och flödet av casual-publik ökar med 240% kommer butikshyllorna (jag vet att nästan ingen handlar i butikshyllorna längre, men det låter bättre än internetbutikslagren) fyllas till brädden med kassa Wii Sports-kopior och dylikt. Men det behöver inte vara dåligt. Jag tror dock inte att utvecklare som Infinity Ward, Bungie eller Epic kommer börja göra sina spel mer lättillgängliga bara för att det går. Snarare kommer en större skara 360-ägare betyda att antalet spelare som vill spela spel som Gears of War också kommer öka. Människor har en förmåga att bli intresserade av nya saker har jag märkt. Bara för att man köpte ett bundle pack med en 360, Natal och Na-tennis betyder det inte att man inte kan börja spela andra spel också. Jag tror att ett större antal 360-ägare bara är bra.
Jag kan dock förstå det andra argumentet också (dock inte delen om MS lojalitet till spelaren). Det är en äcklig tanke att spelserierna man älskar helt plötsligt skulle förvandlas till lightversioner av sig själva, med viftande och skuttande. Men det är en risk jag tror är liten. Se det så här: Xbox 360 har sålt typ 16 miljoner enheter. Jag hittade inga bra siffror för totala antalet ex. sålda, men Modern Warfare 2 sålde runt 7 miljoner ex. på mycket kort tid. Så om Natal blir en framgång, och antalet 360-ägare ökar till säg, 22 miljoner, kommer antagligen försäljningen av ett eventuellt MW3 bli minst lika bra som föregående släpp, om inte bättre. Och varför skulle ett spelhus INTE tillverka ett spel som har potential att sälja 7 miljoner ex.?
Men kommer någon att våga göra nya spel då, spel som inte bryr sig ett skit om Natal? Ja, det tror jag. Natal kommer vara ett tillbehör, inte en hel konsol. Det kommer fortfarande finnas en enorm mängd spelare som vill ha spel som Bayonetta och Mass Effect, och som vill spela sin spel med en handkontroll. Är Natal så bra som MS påstår kommer den slå hårt, och förändra synen på 360:n till viss del. Men mest kommer den bygga på 360:n och ge den ett parallellt sätt att spela som kommer tilltala nya spelare. Och det är bra.

När Wii släpptes var det faktiskt en liten revolution. Nintendo gick åt ett helt annat håll än Microsoft och Sony; man valde bort prestation och satte in något annat. Något som stora skaror av människor uppskattar, oavsett om dom var spelare förut eller inte. Självklart påverkar det industrin i sin helhet. Förr eller senare skulle dom två andra stora bolagen komma med sina versioner av vad Nintendo gjorde, och det enda man kunde hoppas på var att det inte skulle vara alltför uppenbara kopior. Förhoppningsvis är inte Natal just det, men risken finns. Kanske visar det sig att det bara blir ett enormt viftkalas, och att all den potential som verkade finnas rann ut någonstans på vägen. Hur man än ser på saken är det här något som kommer hända, för industrin är sådan. Gör någon något som säljer, kommer alla andra försöka göra det också. För alla vill ha PENGAR. Jag är inte så cynisk som det kanske låter ibland, men det är saken dragen till sin spets på något sätt. Spelhusen har passion, det har jag inga tvivel om, men konsoltillverkarna är på marknaden mestadels för att det finns vinst där. Därav Natal.

Jag ser fram emot Natal med någon form av skräckblandad förtjusning. En del av mig hoppas på det här, en del av mig vill se det brinna i helvetet. Det är väl den reaktionära biten av mig kanske. Hardcorebiten, om ni så vill. Hur det än slutar kan man vara säker på att saker som Natal onekligen är här för att stanna.

BTW!

Gillar du eller någon annan i din närhet någonting? Jag föreslår att du/ni klickar på länken här nedanför, det kommer leda er till någonting. Och ni gillar ju det, det sa ni ju.



http://www.myspace.com/whatareyouselling

Nu spelar vi: Zone of The Enders: The 2nd Runner

ZOE: 2ndR släpptes till Playstation 2 2003 av Konami. Det producerades av Hideo Kojima, vilket kanske inte är helt otydligt, då menyerna och även menyljuden är märkligt lika dom i Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty, ett annat spel jag för övrigt försökte spela under pågående "trasig 360"-period, men fick ge upp på grund av att... det sög. Det sög kanske inte då, men nog fan suger det nu.
Hur som helst märks det mycket väl att ZOE: 2ndR är Kojima-relaterad även vad det gäller andra saker än menyer och sånt tjafs, men det återkommer vi till senare. En annan sak som jag märkte verkade viktig när jag kollade upp spelet är vilka som designade robotarna (det heter väl mecha egentligen, men jag kunde inte räkna ut hur man gör plural av mecha så det låter klokt. Mechas? Mechor? Mechs? Barbara Streisand? Så det fick bli robotar). Yoji Shinkawa heter till exempel en av dessa viktiga robot-gubbar. Vem är det? Ingen aning. Är det viktigt? Tydligen för en del människor. Så om någon läser det här och tänker "hur kan du INTE veta vem Yoji är?! Är du ovetande i allmänhet?" så är väl svaren "jag bryr mig inte" och "din mamma". Vidare nu.



Zone of The Enders: The 2nd Runner.

Del ett: En Dingo i rymden.


När Zone of The Enders: The 2nd Runner inleds befinner vi oss på Callisto. För er som inte visste det är Callisto en av Jupiters många månar, och består till största del av is och sten. Här utvinner man Metatron, någon form av ämne som används till allt möjligt. Jag har lite svårt att förstå hur det funkar, men tydligen är ett av dom mest mångsidiga ting som någonsin existerat. Det används till allt. ALLT. Antagligen piptobak också.

Hur det utvinns klargörs aldrig riktigt, men man använder sig i vilket fall av mechas (jag vet inte om det är en vettig pluralform av mecha, men det var den som lät bäst), en sorts robotkostym med en förare i hatten. Här introduceras nu vår hjälte, Dingo Egret (se bild nedan), mannen med ett av dom värsta namnen i spelhistorien. Han har dragit sig tillbaka hit efter vissa otrevliga händelser i sitt gamla liv, och försöker nu leva ett ärligt liv som någon form av gruvarbetar-robotförar-kille. Allt verkar funka bra för Dingo (Dingo..!), han snackar i spelets inledning skit med sina kompisar om någon sport (det gör man alltid på arbetsplatser), och är till synes i allmänhet nöjd med sitt nya robotförar-liv. Detta kommer dock snart att förändras. Oh ja, det kommer förändras, Dingo.
Ett skepp släpper av Dingos mecha på Callistos yta, och vi tar över kontrollen. Allt är vitt, snön yr, och det är som spelare faktiskt ganska lätt att leva sig in i situationen. Ensam på en ogästvänlig plats, helt beroende av artificiella ting för att överleva.
Det påminner mig en hel del om när jag gick vilse i Stockholm och tvingades ringa 118100 för att hitta skivbutiken jag letade efter. Hemsk. Jag vill aldrig tänka på det igen. Men tillbaka till Dingo (GAH!) nu.
Han plockar upp tecken på Metatron i närhet, och beger sig ditåt för att kika lite. Som spelare styr vi hans LEV (jag vet inte vad det betyder, antagligen är det en förkortning av någon futuristisk, sci fi:igt som Light and Easy Vasectomy) i tredje person och följer en pil som magiskt uppenbarar sig framför fordonet. Så småningom hittar vi ursprunget till det abnorma Metatron-värdet. En låda uppenbarar sig ur den drivande snön. Helt snöfri står den där, som en monolit under himlen. Dingo blir givetvis nyfiken och beger sig ut för att undersöka detta märkliga fenomen. Här får vi den första av MÅNGA animerade sekvenser, och dom är i allmänhet mindre bra, kanske man kan säga. Det är animé av ganska låg standard vi pratar om här; tänk TV3 en tidig lördagmorgon så är du i närheten. Karaktärsdesignen varierar från utomordentligt skitful men okej till skitful och lättglömd. Titta bara på emoluggen Dingo.

I den scen vi nu får se, tar sig Dingo in i den mystiska lådan och upptäcker att den innehåller en mecha av modell dödsmaskin; en så kallad Orbital Frame. Han förundras över detta en sekund, men avbryts av att hans kamrat vars namn jag glömt upplyser honom om att ett enormt krigsfartyg närmar sig. Dingo tror att detta fartyg tillhör BAHRAM, någon form av företag eller organisation eller liknande. Jag tror man vet vad BAHRAM är om man spelat första spelet, eller läst det sammandrag av den handlingen som finns att tillgå i The 2nd Runners startmeny. Jag vet dock inte exakt vad BAHRAM är, men det är ONT! och antagligen inställt på att spränga hela universum. Dingos kamratet, eller "pals" som han ofta kommer kalla dom framöver, hotas av detta skepp, så Dingo gör det enda vettiga: han hoppar in i sin nyfunna jätterobot och ger sig i strid med det enorma krigsskeppet från den ONDA organisationen.

Hur ska det gå? Kommer Dingo köra sig robot rakt in i containerdörren och orsaka skador på både sin kropp och stolthet? Kommer han pals att förvandlas till mosade cocktailbär i en OND drink? Eller kommer en episk strid att utspela sig, avbruten och följd av mängder av filmsekvenser och utdragna dialoger?

Nästa gång besvaras alla dessa frågor!

Saker som är på gång.

Uppdateringar är väl kanske inte min starka sida, men nu är jag här, så var glad för det.
Framöver är det lite olika saker på gång häromkring.

Vår Xbox 360 är på service (stor överraskning) på grund av en trasig laser eller trasig allt som finns. Dock har detta gett mig idén att spela lite gamla PS2-spel, och skriva om resultaten i någon form av "nu spelar vi"-stil. "Nu spelar vi" är kanske ingen jättekänd stil, och ska helst göras i videoform, men jag har ingen kamera, så om ni inte vill se en hel genomspelning av Silent Hill 2 förevigas med hjälp av en mobilkamera får ni vara tysta och äta era grönsaker. ÄT DOM!

Först på schemat är en omgång Zone Of the Enders: The 2nd Runner. Om ni inte vet vad tusan det är, så har jag gjort en film:










Förklarar allt, som ni ser. HIGH SPEED ROBOT ACTION! Jag kunde egentligen bara ha skrivit HIGH SPEED ROBOT ACTION och det skulle ha förklarat ungefär lika mycket som filmen, men... tja... Nu har jag gjort filmen, och det kan jag inte ändra på.

Så se fram emot det här för fan.

Annat som mals fram just nu är en genomspelning av Silent Hill 2 Director´s Cut som jag och Rosa gör. Även den kommer föräras någon form av text så småningom.