Wow. Jag menar... Wow.

Harmonix blåser upp sig.

Alltså... ja, vad säger man. Midikeyboarden köper jag. Förhoppningsvis kan det också användas för andra ändamål. Jg har faktisk velat ha en midikeyboard ett tag nu.

Men riktiga gitarrer? Jag vet inte vad jag tycker... Känns som det vore bättre om folk bara köpte sig gitarrer istället. Ska man tro det som sägs i artikeln är ju en av gitarrerna faktiskt bara en gitarr, rakt upp och ner, med lite sensorer i.

Sedan kan man ju fundera på vad tusan det här kommer kosta. Rock Band-paketet kostade ju en vacker slant när det kom ut, och det var ju ändå bara en hög plast. Gitarrer är i allmänhet dyrare än plast, så det kommer väl kosta en smula mer kan tänkas. Frågan är väl hur mycket folk är beredda att betala. Dom flesta som spelar Rock Band eller Guitar Hero vill väl egentligen bara spela ett spel, inte genomleva en gitarrsimulator, men vad vet jag?

Det ska bli intressant att se hur det här utvecklar sig.

Castle Crashers

Sådär ja, nu har jag druckit kaffe, vilket innebär att jag är lika trött som innan jag drack kaffe med skillnaden att jag nuu har druckit kaffe. Eftersom jag nu fått lite kaffe kan jag skriva en smula om Castle Crashers.

Nu kanske ni påstår att jag ligger en smula efter utvecklingen här. "Castle Crashers", kanske ni säger, "släpptes inte det för 10 år sen? Är du seg eller?". Ja, det är jag, men Castle Crashers är roligt ändå.

En god vän köpte och tankade spelet i lördags, la sin XBL-profil på en PSP (high tech!) och kom över, varpå min fru, min vän och min jag pressade lite mutiplayer. Låt mig säga så här: att spela flera tillsammans, i samma rum, på samma TV är en helt annan grej än att köra över Live eller någon annan form av onlinetjänst. Och i ett spel som Castle Crashers, som känns som en flashback, eller "tillbakablixt" till gamla, mer soff-co op-vänliga tider, är det en helkväll som man minns.

Spelet i sig är sidoscrollande action där man väljer en av fyra riddare, och medelst vapen och magi bråkar sig fram. Målet är att rädda en massa brudar med enorma ögon (jag vet vad ni tänkte. Snuskungar!) från... något. Någon har snott alla flickor, och det är storyn. Klassisk, basic och meningslös, som det ska vara.

Dom fyra knektarna har olika magier: Is, blixtar, eld och... gas.


Grafiskt är det en vacker, tecknad värld man hugger sig runt i. Allt känns lite Super Nintendo-era, vilket är precis hur sådant här ska kännas tycker jag. Mekaniken är enkel; hugg, hugg, magi. Kombo, hugg hugg hopp. Sköld. Kanske. Lätt att förstå sig på, men med ett visst djup som tar en stund att förstå sig på. Ibland är det svårt att bedöma avstånd i bilden; att ställa sig precis framför en fiende för att attackera kan vara en mer avancerad manöver än det behöver, speciellt när skärmen är full av otyg.




En del av pusslen, och jag använder den termen löst, kan vara lite knepiga, speciellt om man inte är så smart. Ingen av oss var som det visade sig särskilt smart (det är ju en smörgås på dörren ser jag nu), så ibland fick man tänka efter.
Musiken är lustig, även om den kan bli lite påfrestande i sin monotoni ibland.

Huvudorsaken att spela Castle Crashers är dock att det är väldans kul. Om man satt i ensam i bara kalongerna, med en öl och en pizza (det gör jag aldrig, jag lovar. ALDRIG! ...eller?) finns det nog andra spel som passar bättre. Men tillsammans med vänner och fruar finns det få andra spel som är så här underhållande.
Efter att ha dödat en boss och befriat kvinnan, får man slåss mot varandra för att se vem som är mest karl och därmed får hångla upp henne. Hångla med hjälmen på är det manligaste sättet att hångla förresten. Låt mig tillägga att jag aldrig tar av mig min hjälm, ens när jag sover. I´M A MAOOON!
Dessa strider om flickans gunst är mycket underhållande, speciellt en bit in i spelet när man börjat förstå stridsystemet lite bättre och levlat upp son karaktär. Fuck teamwork, brudar, ära och hjälmhångel är det som gäller här!

Så.. spela Castle Crashers om du har någon att spela med. Vi har en bit kvar av spelet, och det ser jag fram emot. Dr. Pepper, Marabou´s polkagris-choklad-monster och Castle Crashers... Lördag at it´s finest!

Resurgence + Castle Crashers

"Noun 1. resurgence - bringing again into activity and prominence"... säger http://www.thefreedictionary.com

Ja, jag kände mig manad att ta reda på vad ordet betyder, för det är ett lite obskyrt och skakigt ord. En stor del av MW 2-folket bryr sig nog inte mer än en katt om sådant här finspel gällande ord och deras innebörd, men man måste utbilda sig. Utbilda sig, bli smart, köpa på det självklart följande runda glasögon och portfölj.

Nu visste jag inte att Modern Warfare 2 hade lämnat "acitivity and prominence" bakom sig, men nu är det tydligen tillbaka i alla fall. Hur som helst.

Laddade ner det senaste tillskottet till MW 2´s kartutbud så snart dom anlände. Det tog ett tag, för Infinity Ward eller Activision, vilket av dom som nu är ansvariga för sådant här, är inte så bra på att veta när olika dagar börjar och slutar i olika delar av världen. Till slut låg Carnival, Trailer Park, Fuel, Vacant och Strike dock på hårddisken, och jag kunde titta in i denna sköna nya värld.

Slakten var ful och omedelbar. Mitt spelsätt är till stor del baserat runt att kunna banorna någorlunda, och på så vis kunna blockera vanliga genomfartsvägar och hålla koll på campingplatser och dylikt. När detta är omöjligt förvandlas jag från Terminator till nyfött rådjur. I MW 2-världen är dock nyfödda djur lika legitima byten som allt annat, så jag slaktades rejält bland husvagnar och öltunnor, bland träclowner och karuseller. Slutligen krossades jag fullkomligt på ett raffinaderi, så diaboliskt placerat i öknen att flykt var omöjligt.

Så småningom började dock bandesignen sjunka in något, och jag kunde börja göra åtminstone symboliskt mostånd. Från hjälplöst rådjur till grävling till en i alla fall halvduglig soldat. Liknelserna haltar och hotar att bryta samman här, jag vet.

För att säga något med någon form av mening då... Jag gillar Resurgence. När det gäller kartorna som importerats från COD 4, Strike och Vacant, är min åsikt samma som för dom importerade kartorna i förra omgången DLC: det är en lat och billig lösning. Uppdatering av gammalt material är att mata ett hungrigt community med billig skräpmat, när man egentligen borde ställa något mer näringriktigt på bordet. Folk blir feta och DÖR av skräpmat; det säger VETENSKAPEN.

Dom nya kartorna då? Jag måste (eller måste och måste, det måste jag väl inte egentligen) säga att jag gillar dom en hel del. Variationen som dom påbjuder är stor, och även om Fuel kanske inte känns som en inspirerande miljö (öken? fräscht, verkligen.) så kan man inte säga mycket negativt om den i övrigt. Jag är dåligt på alltför öppna kartor, men det är en brist hos mig som människa, inte hos spelet. Trailer Park är mer min kopp kaffe, med sina smala gångar, plastflamingos och rosa husvagnar. Carnival slutligen är ett mycket underhållande ställe, där både det ena och det andra kan hända. En raket rätt upp i raketen är förvisso en god idé.


"We all float down here..."
(Filmreferens-tävling! Vinn en Dune Buggy lagom till sommaren!)


1200 poäng kan kännas saftigt, men egentligen är det inte så farligt. Det enda jag har något emot är att betala för saker jag redan äger, och sålunda anser jag att Strike och Vacant borde gjorts tillgängliga gratis, men så funkar inte universum. I vårt sekulära universum är profiten Gud, och Gud är ett stelt svin med dollartecken i sin pungsäck.



På det hela taget är jag nöjd. Stimulus-paketet var och är jag mindre nöjd med (jag avskyr dig Storm, jag avskyr dig så det dallrar och bränner i mina innersta skrymslen där själen bor), men det handlar mer om personliga preferenser än om materialets egentliga kvalitét. Fint språk, detta. Så går det när man har portfölj.
Ens smak ändras ju också; ett exempel är Salvage som kändes hopplös i början, men som på senare tid har gjort en explosiv spurt upp till favoritnivå.

På det hela taget tycker jag Resurgence är ett bra köp. Är man en inbiten MW 2-spelare kommer man få många timmar triumfer och ilska för pengarna, och är man inte det bryr man sig nog inte i vilket fall.

Skulle ha skrivit en blänkare om Castle Crashers också, men det gör jag i nästa inlägg. Nu ska jag gå och köpa snus, och kanske en banan.