söndag 21 juni 2009

När blev Jill Nina williams?


Så ska man vara lite "nördig" skriva lite om tv-spel. Vi kan väll bara börja med och skriva om Resident evil 5 då. Som vi såg så har ju leon bytt utseende och chris likaså. Men den som har bytt utseende mest måste väll ändå vara Jill? Kolla på henne i 3an. Hon har brunt kort hår, breda höfter och framför allt verkar hon inte vara högre än 150. Sen tittar vi på henne i 5an vad har hänt? Hon är blond och långhårig visste det kunde hon ha fixat genom en hår förlängning sen är hon sjukt smal viket hon kunde ha fixat genom lite plastik operation men hur fan kan hon växt ca 30 cm i längd? svårt och tro hon lagt sej i sträckbänk och blivit så där lång? haha komiskt är vad det är. Förvisso borde inte ens Jill vara med hon säger ju i 3an att hon är trött på hela skiten så därför lägger hon av. Men ändå så måste hon vara med i 5an. Nåväl går nog och säga mycket om detta spel med tanke på alla kassa dialoger och kläderna alla dessa "hjältar" och Bad boy´s" har på sej. Inte så smidigt och klä sej i latex när man ska slåss mot super zombies :P Men varför ser nya jill ut som nina williams i tekken???







nina?









jill?

Fan vet alltså vem som är vem? Haha mycket kasst ska man sno ett utseende till en tv-spels karaktär kanske man inte ska sno en av dom kändaste karaktärerna! Det kan ju bara bli bajs av hela grejen.

torsdag 18 juni 2009

Lite välvilja är trevligt.

Man kan bli lite trevligare av att spela TV-spel. Det är lite förenklat slutsatsen som dragits av en undersökning som gjorts på ungdomar och barn I USA, Singapore och Japan. (se info här).
Resultatet sade också att personer som spelar våldsamma spel mera lutar åt att göra livet svårare för andra, alternativt undvika att underlätta där dom annars skulle ha kunnat. Intressanta resultat i sig, men vad jag finner mest intressant i allt det här är att det här är en av dom första studierna som någonsin har gjorts om eventuella positiva effekter av TV-spelande. Spels negativa effekter har utretts i ett antal undersökningar och resultatet använts som vapen i vissa sammanhang, men aldrig för har forskare och dylika vetenskapsfolk kollat om det kan finnas positiva sidor hos spelande.

"Although dozens of studies have documented a relationship between violent video games and aggressive behaviors, very little attention has been paid to potential effects of prosocial games. Theoretically, games in which game characters help and support each other in nonviolent ways should increase both short-term and long-term prosocial behaviors. We report three studies conducted in three countries with three age groups to test this hypothesis. In the correlational study, Singaporean middle-school students who played more prosocial games behaved more prosocially. In the two longitudinal samples of Japanese children and adolescents, prosocial game play predicted later increases in prosocial behavior. In the experimental study, U.S. undergraduates randomly assigned to play prosocial games behaved more prosocially toward another student. These similar results across different methodologies, ages, and cultures provide robust evidence of a prosocial game content effect, and they provide support for the General Learning Model."
(citat från Personality and Social Psychology Bulletin)

Jag ser det som mycket positivt att den här studien alls genomförts, och att resultatet visar vad det visar. Pro-sociala spel, där karaktärerna hjälper varandra, kan vara bra för folk. Det finns spel som inte har negativa effekter. Det finns också spel som har negativa effekter på människors inställning till varandra, och det är också en viktig lärdom. När man är medveten om att spel i viss utsträckning kan påverka ens sätt att se på andra, kanske denna påverkan kan neutraliseras till viss del, där den är negativ.
Men som sagt; studien visar en viss vilja att inte bara tillskriva TV-spel negativa effekter. Ett fint litet steg framåt.

Lite välvilja är trevligt.




Det här skägget heter Brad Bushman, och han hjälpte till.

Det är töntigt att modda.

Det är det fan.

Satt och spelade Halo 3 multiplayer för någon vecka sen, och fick höra en unge skryta över något skumt. Han påstod att han hade köpt en moddad spelkontroll, vilket enligt hans påstående gjorde saker betydligt enklare i matchmaking. Jag tyckte det lät märkligt, hela grejen. Till att börja med hade jag ingen koll på att dylika saker ens FANNS, och för övrigt förstod jag inte, och förstår fortfarande inte, varför någon skulle vilja använda skiten OM den nu existerade.
Men det gick bra för ungen i den där matchen (Big Team Multi CTF på Standoff), så det kanske låg något i det, taänkte jag. Kombinerat med att snubben var rätt högt rankad, och hade spelat relativt få matcher räckte det för att spä på misstankarna att mods kanske verkligen fanns, och verkligen funkade.
Efter att ha rotat runt på en del forum och dylikt hittade jag en länk till den här sidan: www.gamermodz.com. Kika där om ni vågar (varför ni nu inte skulle våga). Skiten finns verkligen, och verkar välmående vid första anblick, då sajten ser väldesignad ut, verkar funka bra och framförallt för att priset på en moddad kontroll ligger runt $ 110. Plus frakt då, säkerligen. En del pengar.
Så faktum är alltså att någon är villig att slänga upp pungen och slita ut runt 800 spänn för en ombyggd kontroll (dosa sa vi när jag var barn, 1983 -´91). Man får väl anse det ganska säkert att sakerna fungerar som dom ska, eftersom butiken fortsätter existera.
Vad exakt det är som görs för att åstakomma förändringen i kontrollerna vet jag inte. Hittade ett par instruktionsvideos, men dom sa mig inte så mycket. Det är heller inte det det handlar om för mig, vad det handlar om är, tycker jag, är att folk sitter och spelar med dylika ting. Jag vill inte låta som en sur gammal gubbe här, men fan, jag ÄR en sura gammal gubbe. Jag tycker att multiplayerdelen i spel som Halo 3 och COD handlar om individuell skicklighet. Desto mer man spelar, detso bättre blir man (förhoppningsvis), vilket ger tillfredställelse och incitament att fortsätta spela. Man utvecklas som spelare, helt enkelt. Men om man, som vissa människor verkar göra, använder moddade prylar för att avfyra vapnen snabbare och utan att faktiskt behöva trycka på knapparna, tycker jag att hela saken går förlorad på något sätt. Att fuska sig upp i hög rank, gör ju att ens rank inte spelar någon roll, eftersom den inte baseras på ens skicklighet, utan på att man har betalat 800 spänn för att slippa trycka på knappar. Var ligger meningen i det här? Varför spelar man ens om man är så kass att man måste ta till dylika metoder? Man, eller jag, spelar för att det är kul. Det är kul när man märker att man blir bättre, och kul när man börjar lyckas med saker man har sett andra göra och stått undrande inför. Att använda moddade kontroller tar udden av hela upplevelsen, och gör det hela meningslöst, i min mening.
Inte för att säga att jag aldrig har fuskat i spel. Jag har allt använt rotten egg-glitchen i RE 5, även om det också fick det hela att kännas så meningslöst att jag slutade efter att ha fått dåligt samvete. Jag har använt Konami-koden i Probotector, och genvägarna i Super Mario Bros, men det är kanske inte riktigt samma sak som att ha en atomdriven handkontroll.
Man vill ju få kämpa lite, så att belöningen när den väl kommer, ger en någon form av glädje. Att åla sig förbi dom svåra och jobbiga delarna av ett spel är skit. Om man inte är mer intresserad än så, kanske man ska strunta i hela grejen.
Vad mer är, ger moddade kontroller när dom används i multiplayer en fördel som inte är helt rättvis. En del spelare man har mött har verkat omänskliga, dom har kunnat ta livet av en kille på ena sidan banan och en annan på andra sidan på samma gång i princip. Hur kul är det att möta det? Om personen i fråga bara var grymt bra, skulle det inte göra något. Det skulle till och med vara intressant, på något masochistiskt sätt. Men att någon unge från michigan sitter och skrattar med sin moddade hora i handen är inte intressant. Det suger. Det suger gubbsäck.
Man blir lite irriterad, men det är egentligen bara att gilla läget och blocka dom snubbar och kvinnor som man misstänker sitter med automatiska 117-mördarvapen i händerna.
Men det är ett jävla elände. Och jag vill inte verka gubbsur. Men det är jag.

onsdag 17 juni 2009

Spel och cancer, allt på samma gång.


Eurogamer skriver i en liten artikel att självaste president Obama snackar om tv-spel. Bland annat har han i ett tal inför American Medical Associaton (allt det här kan man naturligtvis läsa om i länken ovan, men vem orkar klicka och ha sig) sagt:

"That starts with each of us taking more responsibility for our health and the health of our children. It means quitting smoking, going in for that mammogram or colon cancer screening. It means going for a run or hitting the gym, and raising our children to step away from the videogames and spend more time playing outside."

Som det oftast är när spel nämns i politiska sammanhang, är det ofta i en kontext där den underliggande meningen tycks vara negativ. I sammanhanget ovan, där TV-spel nämns i samma andetag som rövcancerundersökningar, kan man kanske tycka att lite väl mycket skit blir öst över mediet. Men kanske inte. Allt el presidente säger säger är ju självklarheter. Kolla din hälsa då och då, rök inte, bla bla bla. Att ungar inte ska sitta och spela TV-spel dagarna i ända med pizzakartonger och Jolt som enda sällskap, känns väl självklart (det är en aktivitet som bör sparas till senare år för att kunna avnjutas till fullo). Klart att ungarna ska ut och leka skottkärra eller vad ungar nu gör nu för tiden. Jag spelade spel OCH lekte utomhus när jag var barn, det fanns liksom inget "endera eller" när det gällde sånt. Ibland ville man sitta och spela Legend of Zelda, ibland ville man ut och leka Legend of Zelda.
Ibland lekte vi Highlander också, det var kul. Tills min bror högg mig mellan två fingrar med en snöskyffel, då förlorade leken sin charm. För att nämna andra tv-relaterade lekar som gått över styr i min barndom, lekte vi en gång McGyver och min bror höll på att strypa mig med en plastpåse han satte på mitt huvud för att simulera en kidnappning. På senade år har jag börjat misstänka att han kanske hade viss underliggande aggression mot mig. Hur som helst.

Det verkar ju onekligen ha skett en förändring i barns spelvanor sen jag var en liten parvel med käckt leende, kepsen på sned och stulna plommon i fickorna. Då tycker jag att man spelade TV-spel mer som man gjorde allt annat; det vill säga i korta intervaller, uppbrutna av någon annan aktivitet. Ibland sket man helt i spelen och hängde (bokstavligt) i sitt klätterträd mest hela eftermiddagen (ah, du ljuva idealiserade barndom). Om man ska ta vad Obama säger för vad det är, sitter ungar i USA numera inne och spelar TV-spel i sån utsträckning att det är en fara för deras hälsa, och det är säkert så i en del fall.
Kanske är det svårt att som jag gjort här dra några direkta paralleller mellan Amerika och Sverige, men vissa likheter finns nog ändå.
Den här utökningen av spelandet måste väl ha en förklaring någonstans? Tänkbart är kanske att utvecklingen av hård- och mjukvaran (m.a.o konsoler och spel) har gjort spelen mer inbjudande för sjukt långa sessioner. Onlinestöd har nog onekligen gjort sitt till. För att ta ett exempel har jag på min Xbox Live-vänlista en liten unge från England, och denna unge verkar spendera det mesta av sin tid med att spela COD: WaW, Halo 3 och Gears of War 2. Förvisso inte en empirisk studie att basera bevisningen av min något luddiga tes på, men ändå. Det känns ju som att Onlinetjänster och dylikt har en del i det här. Att spelen dessutom blivit längre, och att det finns allt fler spel som är mer eller mindre helt riktade till barn är nog en annan orsak, kan tänkas.
Men som det ju alltid är: det är upp till föräldrarna att välja om deras ungar ska ha en konsol som är uppkopplad mot internettjänsten eller inte; det är föräldrarnas ansvar att välja vilka spel ungarna ska få spela och hur länge dom ska få spela. Jag tror inte att TV-spel som medium är dåligt för barn eller för någon annan heller egentligen. Det finns naturligtvis gränser. Åttaåringar ska kanske inte spela COD allt för mycket, osv. Spel ska behandlas som vilken annan aktivitet som helst, alltså något man gör bland andra saker man gör. Spela lite fotboll (RIKTIG fotboll), kasta Pokemónkort på varandra, spela lite TV-spel. Allt är bra skit. I omgångar.
Det finns naturligtvis variabler i det här, som är svåra att räkna in. Ensamma ungar, sådana utfrysta stackars jävlar (jag, till exempel) som kanske dränker sig i verklighetsflykt för att slippa att bara dränka sig. Ungar vars farsor och morsor inte är hemma fullt så mycket som dom kanske borde vara. Ungar utan ben. Vad fan vet jag.
Vad jag vill ha sagt är att det HAR skett en förändring i hur barn, och andra också för den delen, spelar. Att förändringen är mest märkbar hos barn är för att det är barn som förväntas syssla med saker utomhus, som förväntas leka i snön och sådant. Jag tror ungar i allmänhet också VILL leka i snön och spela krockett eller vad tusan det nu är. TV-spel ska inte vara hela ens liv, varken som barn eller vuxen. TV-spel ska inte göra en fet och sjuk. TV-spel ska göra en glad. Att hälsofaran med att spela TV-spel för mycket i ung ålder skulle vara ens i samma park som hälsofaran hos en redig tarmcancer är jag osäker på, men onekligen är bägge saker man bör hålla koll på.

tisdag 16 juni 2009

Programförklaring + Chris Redfield Vs. Leon S. Kennedy.

Då jag med sedvanligt skarpsinne insåg att min gamla blogg åtminstone till hälften bestod av TV-spelsrelaterade inlägg, tänkte jag att det kunde vara en god idé att slänga ihop en ny blogg helt tillägnad denna den ädlaste formen av populärkultur (möjligtvis undantaget McGyver). Välkommen således till Ashford Island, home of obskyra referenser och tjatter.

Så till bullens gräddning, så att säga.


För länge sedan, i tidernas begynnelse, spelade jag Resident Evil 2. Ettan gick mig helt förbi, då jag när det släpptes fortfarande rotade runt med Nintendo 64:s suddiga konturer och eviga dimma (mer om detta en annan gång). När jag väl hade en Playstation i min ägo var Resident Evil 2 det andra spel jag skaffade, efter Final Fantasy 8.
RE 2 gjorde ett outplångligt intryck på mig. Jag hade aldrig spelat ett spel med en stämning som var så tryckande. Dom berömda fasta kameravinklarna och den liksom krypande musiken gjorde att allt kändes trångt, och att man ständigt kände sig utsatt på ett sätt som jag aldrig förut upplevt. Jag sket nästan på mig, helt enkelt. Eftersom jag inte hade upplevt det första Resident Evil var det aningens svårt att förstå handlingen, men det var av underordnad betydelse. När man smög runt med Leon eller Claire, ständigt i lite halvpanik eftersom man aldrig tycktes ha nog med ammunition eller helande örter, spelade ingenting annat någon roll. En jävla upplevelse , i uttryckets mest positiva mening, kan man säga.
















Ser inte mycket ut för världen nu, men då var det den bästa skiten.


Sen hände något. Jag liksom tappade bort serien. Började väl spela annat, kanske. Tror jag gick över till Final Fantasy igen, jag minns att jag spelade FFVII och IX i sextusen timmar. Serien kom också av sig lite kändes det som och i klassisk Capcom-ordning mosade man ut sidospår och versioner åt alla håll. En liten sammanställning:
  • Resident Evil (1996)
  • Resident Evil 2 (1998)
  • Resident Evil 3: Nemesis (1999)
  • Resident Evil: Code Veronica (2000)
  • Resident Evil: Survivor (2000)
  • Resident Evil: Survivor 2: Code Veronica (2001)
  • Resident Evil Zero (2002)
  • Resident Evil: Dead Aim (2003)
  • Resident Evil: Outbreak (2003)



Nämner inte ens bärbara versioner
och annat dylikt. Ett rejält rot kan man säga, och förutom RE 3 är inget av ovanstående någon egentlig uppföljare, utan det är en massa sidospår och bakåspår och inälsor och kakor och allt fan och hans farbror kunde komma på. En fin och klassisk Capcom-exploatering, kan man säga. Mjölka, mjölka.
Så ingenting, eller för mycket, hände alltså på ett antal år.
2004 hände dock något. Resident Evil 4 släpptes, och hela seriens fundament maldes till mjöl. Bort med statisk kamera och sluddrande, hasande zombies och in med över-axeln-perspektiv och arga spanjorer med parasiter på ryggraden. Inget Unbrella heller, på det stora hela. Serien byggdes om från grunden, och blev suverän igen. Alla synder förläts.
När så slutligen spelet portades till PS2 och jag för första gången sedan Leon och Claires äventyr befattade mig med serien, blev jag återigen fast. Jag ansåg, och anser, att alla förändringar som gjordes enbart var till det bättre, och det enda som försvann och som jag då och då kunde sakna var den obehagliga känsla av att inte kunna se vad som nalkas som fasta kameravinklar ger. Men det var ett litet pris att betala.
I RE4 återvänder Leon S. Kennedy, här för att hämta hem den amerikanska presidentens dotter som har kidnappats av en häftig sekt. I SPANIEN! Det var grejer det! Spanien! Hur många spel utspelar sig där, liksom? Spanien...wow. Hur som helst. Det var ett jävla röj! Men! Och det är ett men som heter duga, vad tusan hade hänt med Leon? Från skranglig, rödhårig tönt till fräsch och musklig flickfavorit i c
ool skinnjacka. Och luggen! Observera evolutionen nedan:






Leon i Resident Evil 2 vs. i Resident Evil 4


En ganska markant skillnad, eller hur? Jag gillade Leon som karaktär som tusan förut, men i och med att RE4 släpptes gillade jag inte bara Leon, jag var KÄR i honom också. Eller ja, kanske inte kär, men liksom... attraherad. I all seriositet dock, det var en jäkla förändring. Till det bättre? Ja, jag får nog säga det. Capcoms försök att tuffa till huvudkaraktären får väl säga ha lyckats, även om man undrar lite vad han har sysslat med under åren som gick mellan Racoon City och Spanien-upplevelsen. We might never know...

Så över till något helt annat. Fast inte egentligen. som jag babblade om tidigare, har jag nu spelat Resident Evil 5. Till det yttre påminner det mycket om RE4, med likadan kamera, fiender som uppför sig på liknande sätt och så vidare. Några ganska så stora förändringar har dock gjorts. Skrivmaskinerna är borta en gång för alla (gasp!), och har ersatts av ett checkpoint-system, vilket bara är av godo anser jag. Förvaringslådorna har också extraherats, och istället får man mellan kapitlen krångla bäst man vill med sina vapen, växter, bomber och ägg. Det är också mellan kapitlen man köper nya grejer. Det betyder att en favoritkaraktär från fjärde delen har försvunnit. ja, jag talat naturligtvis om den jävligt skumme försäljaren, som med ett "got some good things on sale, stranger" öppnar sin magiska rock och ger en tillgång till godsakerna. OM man kan betala, alltså.



"Got something that might interest ya!" Höhöhöh

Bossarna hade också förändrats, och begåvats med lysande träffpunkter, vilket nästan säkert är ett arv från producentens tidigare verk Lost Planet. På det hela taget har dock serien återigen tagit ett massivt kliv framåt, och förnyat sig själv ännu en gång. Naturligtvis är den ytliga förändringen inte lika stor, men allt har förfinats ytterligare, och allt går i ett helvetiskt tempo. Grafiskt är det ett av dom snyggaste spelen i denhär generationen, och miljödesignen är för det mesta lysande.
Seriens förvandling från långsam krypande skräck till modernt actionspektakel för anses komplett. Ett elände enligt vissa, säkerligen, men tvärtom enligt mig. Ett så här bra spel skulle jag inte vilja gå miste om för alla fasta kameravinklar i världen. Och för att vara ärlig; när man en gång har spelat valfritt Silent Hill, känns inte RE särskilt otäckt längre.
Jag skulle kunna babbla mig fördärvad om multiplayerdelen av spelet, och det faktum att det utspelar sig i Afrika (AFRIKA!), och dom beskyllningar om rasism som har förekommit i samband med släppet. Mer om detta i kommande inlägg dock. det här skulle ju handla om en komparativ studie av Leon och Chris, och deras individuella evolution.
Huvudperson (han får väl räknas som det, trots att RE5 har två karaktärer som är spelbara genom hela spelet), är alltså återigen Chris Redfield. Efter sitt tjafsande med Umbrella i det första spelet, och sina efterföljande äventyr, har han nu tagit rollen som transkontinetal utrotare av biologiska vapen. Har har också tränat. Och tränat. Och tränat. Och nu är hans tröja för liten. Observera evolutionen nedan:





Chris Redfield i RE:CVX vs. i Resident Evil 5


Ännu en ganska så markant förändring, eller hur? Både Leon och Chris har fått en redig make-over, kan man säga, kanske. Vadan detta då? Man kan väl ana att Capcoms ideal för hur en man ska se ut har anpassat sig till mera västerländska värderingar, eller vad Capcom anser att västerländska värderingar är. Eftersom både RE4 och 5 var i allt högre grad anpassade för den mera actionorienterade publiken, och den publiken är ganska enorm i Europa och Usa, kände man kanske en viss press att förändra sina karaktärer så att dom bättre passade in ett action-orienterat sammanhang? Kan så vara. När det gäller Chris Redfields förändring kan man inte heller bortse från Marcus Fenix, den vandrande muskeln från Gears of War-serien och hans samling köttberg.
Från relativt normalt skapade män som desperat försöker överleva till muskulösa övermänniskor som skjuter "locals" i spanska byar och slott respektive afrikanska byar och Tomb Raider-tempel; Resident Evil har internationaliserats på mer än ett sätt. Bra eller dåligt är självklart en fråga om smak, men jag har lite svårt att tänka mig den gamle skinniga Redfield ta den nya tshirt-sprängarens plats i RE5, och likadant vad gäller Leon i RE2 vs. 4.

Men Chris... Ta på dig en större tröja