Lost Planet med sina jättemonster, mechas och ganska hemtrevliga science fiction-inramning borde ha varit precis min grej, men det fastnade inte. Jag minns bara att huvudpersonen, vars namn jag har glömt, drack något varmt ur en mugg som han endera fick eller gav till en brud i var och varannan scen. Så involverad blev jag. Så när demon till uppföljaren nu lades ut för nedladdning på Xbox Live kändes det lite "njaaaaeeeeee.... tjaaaaa.... jo, kanske" igen. Dock tankade jag ner och körde igång.
Hela grejen med LP 2 verkar vara multiplayerupplevelsen. demon bjuder på en strid mot ett ganska rejält sexbent salamander-krokodil-monster. Med rätt rejält menar jag stort som fan. Man spelar upp till fyra personer co-op, och det är faktiskt en grym upplevelse att tillsammans med fyra andra försöka dräpa en slemmig best som är fem våningar hög med allehanda mechas och lösa vapen. Striden utspelar sig i någon form av dalgång, och till skillnad från första spelet är miljön i LP2 grönskande och färgrik, inte vit och steril, vilket gör det hela mera behagligt att titta på. Jag spelade med tre japaner bägge gångerna jag spelade igenom demon, så kommunikationen var en aning fåordig, om man säger så. Jag kan dock tänka mig att om man är fyra vänner kan nog kampanjen i Lost Planet 2,och speciellt striderna vara både taktiska och jäkligt spännande. Om saken man mördar i demon är någon form av indikation, tål monstren en hel jäkla massa pisk, och det tar både tid och taktik för att få ett av dom att äntligen lägga sig ner och dö.
Dock har jag samma invändningar mot styrningen som jag hade i LP 1. Den är lite stel och krånglig, och att sikta med snipergevär och dylikt genom att trycka upp och ner på hårkorset är någon jag kommer avsky så länge jag lever. Men man får ändå säga att styrningen och tempot i bägge spelen är väl anpassade till varandra, så det är aldrig något problem egentligen, mera en personlig aversion. Utom det där med styrkorset då. Det suger. DET SUGER, CAPCOM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar