Sådär ja, nu har jag druckit kaffe, vilket innebär att jag är lika trött som innan jag drack kaffe med skillnaden att jag nuu har druckit kaffe. Eftersom jag nu fått lite kaffe kan jag skriva en smula om Castle Crashers.
Nu kanske ni påstår att jag ligger en smula efter utvecklingen här. "Castle Crashers", kanske ni säger, "släpptes inte det för 10 år sen? Är du seg eller?". Ja, det är jag, men Castle Crashers är roligt ändå.
En god vän köpte och tankade spelet i lördags, la sin XBL-profil på en PSP (high tech!) och kom över, varpå min fru, min vän och min jag pressade lite mutiplayer. Låt mig säga så här: att spela flera tillsammans, i samma rum, på samma TV är en helt annan grej än att köra över Live eller någon annan form av onlinetjänst. Och i ett spel som Castle Crashers, som känns som en flashback, eller "tillbakablixt" till gamla, mer soff-co op-vänliga tider, är det en helkväll som man minns.
Spelet i sig är sidoscrollande action där man väljer en av fyra riddare, och medelst vapen och magi bråkar sig fram. Målet är att rädda en massa brudar med enorma ögon (jag vet vad ni tänkte. Snuskungar!) från... något. Någon har snott alla flickor, och det är storyn. Klassisk, basic och meningslös, som det ska vara.
Grafiskt är det en vacker, tecknad värld man hugger sig runt i. Allt känns lite Super Nintendo-era, vilket är precis hur sådant här ska kännas tycker jag. Mekaniken är enkel; hugg, hugg, magi. Kombo, hugg hugg hopp. Sköld. Kanske. Lätt att förstå sig på, men med ett visst djup som tar en stund att förstå sig på. Ibland är det svårt att bedöma avstånd i bilden; att ställa sig precis framför en fiende för att attackera kan vara en mer avancerad manöver än det behöver, speciellt när skärmen är full av otyg.
En del av pusslen, och jag använder den termen löst, kan vara lite knepiga, speciellt om man inte är så smart. Ingen av oss var som det visade sig särskilt smart (det är ju en smörgås på dörren ser jag nu), så ibland fick man tänka efter.
Musiken är lustig, även om den kan bli lite påfrestande i sin monotoni ibland.
Huvudorsaken att spela Castle Crashers är dock att det är väldans kul. Om man satt i ensam i bara kalongerna, med en öl och en pizza (det gör jag aldrig, jag lovar. ALDRIG! ...eller?) finns det nog andra spel som passar bättre. Men tillsammans med vänner och fruar finns det få andra spel som är så här underhållande.
Efter att ha dödat en boss och befriat kvinnan, får man slåss mot varandra för att se vem som är mest karl och därmed får hångla upp henne. Hångla med hjälmen på är det manligaste sättet att hångla förresten. Låt mig tillägga att jag aldrig tar av mig min hjälm, ens när jag sover. I´M A MAOOON!
Dessa strider om flickans gunst är mycket underhållande, speciellt en bit in i spelet när man börjat förstå stridsystemet lite bättre och levlat upp son karaktär. Fuck teamwork, brudar, ära och hjälmhångel är det som gäller här!
Så.. spela Castle Crashers om du har någon att spela med. Vi har en bit kvar av spelet, och det ser jag fram emot. Dr. Pepper, Marabou´s polkagris-choklad-monster och Castle Crashers... Lördag at it´s finest!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar