Så till bullens gräddning, så att säga.
För länge sedan, i tidernas begynnelse, spelade jag Resident Evil 2. Ettan gick mig helt förbi, då jag när det släpptes fortfarande rotade runt med Nintendo 64:s suddiga konturer och eviga dimma (mer om detta en annan gång). När jag väl hade en Playstation i min ägo var Resident Evil 2 det andra spel jag skaffade, efter Final Fantasy 8.
RE 2 gjorde ett outplångligt intryck på mig. Jag hade aldrig spelat ett spel med en stämning som var så tryckande. Dom berömda fasta kameravinklarna och den liksom krypande musiken gjorde att allt kändes trångt, och att man ständigt kände sig utsatt på ett sätt som jag aldrig förut upplevt. Jag sket nästan på mig, helt enkelt. Eftersom jag inte hade upplevt det första Resident Evil var det aningens svårt att förstå handlingen, men det var av underordnad betydelse. När man smög runt med Leon eller Claire, ständigt i lite halvpanik eftersom man aldrig tycktes ha nog med ammunition eller helande örter, spelade ingenting annat någon roll. En jävla upplevelse , i uttryckets mest positiva mening, kan man säga.
Ser inte mycket ut för världen nu, men då var det den bästa skiten.
Sen hände något. Jag liksom tappade bort serien. Började väl spela annat, kanske. Tror jag gick över till Final Fantasy igen, jag minns att jag spelade FFVII och IX i sextusen timmar. Serien kom också av sig lite kändes det som och i klassisk Capcom-ordning mosade man ut sidospår och versioner åt alla håll. En liten sammanställning:
- Resident Evil (1996)
- Resident Evil 2 (1998)
- Resident Evil 3: Nemesis (1999)
- Resident Evil: Code Veronica (2000)
- Resident Evil: Survivor (2000)
- Resident Evil: Survivor 2: Code Veronica (2001)
- Resident Evil Zero (2002)
- Resident Evil: Dead Aim (2003)
- Resident Evil: Outbreak (2003)
Nämner inte ens bärbara versioner och annat dylikt. Ett rejält rot kan man säga, och förutom RE 3 är inget av ovanstående någon egentlig uppföljare, utan det är en massa sidospår och bakåspår och inälsor och kakor och allt fan och hans farbror kunde komma på. En fin och klassisk Capcom-exploatering, kan man säga. Mjölka, mjölka.
Så ingenting, eller för mycket, hände alltså på ett antal år.
2004 hände dock något. Resident Evil 4 släpptes, och hela seriens fundament maldes till mjöl. Bort med statisk kamera och sluddrande, hasande zombies och in med över-axeln-perspektiv och arga spanjorer med parasiter på ryggraden. Inget Unbrella heller, på det stora hela. Serien byggdes om från grunden, och blev suverän igen. Alla synder förläts.
När så slutligen spelet portades till PS2 och jag för första gången sedan Leon och Claires äventyr befattade mig med serien, blev jag återigen fast. Jag ansåg, och anser, att alla förändringar som gjordes enbart var till det bättre, och det enda som försvann och som jag då och då kunde sakna var den obehagliga känsla av att inte kunna se vad som nalkas som fasta kameravinklar ger. Men det var ett litet pris att betala.
I RE4 återvänder Leon S. Kennedy, här för att hämta hem den amerikanska presidentens dotter som har kidnappats av en häftig sekt. I SPANIEN! Det var grejer det! Spanien! Hur många spel utspelar sig där, liksom? Spanien...wow. Hur som helst. Det var ett jävla röj! Men! Och det är ett men som heter duga, vad tusan hade hänt med Leon? Från skranglig, rödhårig tönt till fräsch och musklig flickfavorit i c
ool skinnjacka. Och luggen! Observera evolutionen nedan:
Leon i Resident Evil 2 vs. i Resident Evil 4
En ganska markant skillnad, eller hur? Jag gillade Leon som karaktär som tusan förut, men i och med att RE4 släpptes gillade jag inte bara Leon, jag var KÄR i honom också. Eller ja, kanske inte kär, men liksom... attraherad. I all seriositet dock, det var en jäkla förändring. Till det bättre? Ja, jag får nog säga det. Capcoms försök att tuffa till huvudkaraktären får väl säga ha lyckats, även om man undrar lite vad han har sysslat med under åren som gick mellan Racoon City och Spanien-upplevelsen. We might never know...
Så över till något helt annat. Fast inte egentligen. som jag babblade om tidigare, har jag nu spelat Resident Evil 5. Till det yttre påminner det mycket om RE4, med likadan kamera, fiender som uppför sig på liknande sätt och så vidare. Några ganska så stora förändringar har dock gjorts. Skrivmaskinerna är borta en gång för alla (gasp!), och har ersatts av ett checkpoint-system, vilket bara är av godo anser jag. Förvaringslådorna har också extraherats, och istället får man mellan kapitlen krångla bäst man vill med sina vapen, växter, bomber och ägg. Det är också mellan kapitlen man köper nya grejer. Det betyder att en favoritkaraktär från fjärde delen har försvunnit. ja, jag talat naturligtvis om den jävligt skumme försäljaren, som med ett "got some good things on sale, stranger" öppnar sin magiska rock och ger en tillgång till godsakerna. OM man kan betala, alltså.
"Got something that might interest ya!" Höhöhöh
Bossarna hade också förändrats, och begåvats med lysande träffpunkter, vilket nästan säkert är ett arv från producentens tidigare verk Lost Planet. På det hela taget har dock serien återigen tagit ett massivt kliv framåt, och förnyat sig själv ännu en gång. Naturligtvis är den ytliga förändringen inte lika stor, men allt har förfinats ytterligare, och allt går i ett helvetiskt tempo. Grafiskt är det ett av dom snyggaste spelen i denhär generationen, och miljödesignen är för det mesta lysande.
Seriens förvandling från långsam krypande skräck till modernt actionspektakel för anses komplett. Ett elände enligt vissa, säkerligen, men tvärtom enligt mig. Ett så här bra spel skulle jag inte vilja gå miste om för alla fasta kameravinklar i världen. Och för att vara ärlig; när man en gång har spelat valfritt Silent Hill, känns inte RE särskilt otäckt längre.
Jag skulle kunna babbla mig fördärvad om multiplayerdelen av spelet, och det faktum att det utspelar sig i Afrika (AFRIKA!), och dom beskyllningar om rasism som har förekommit i samband med släppet. Mer om detta i kommande inlägg dock. det här skulle ju handla om en komparativ studie av Leon och Chris, och deras individuella evolution.
Huvudperson (han får väl räknas som det, trots att RE5 har två karaktärer som är spelbara genom hela spelet), är alltså återigen Chris Redfield. Efter sitt tjafsande med Umbrella i det första spelet, och sina efterföljande äventyr, har han nu tagit rollen som transkontinetal utrotare av biologiska vapen. Har har också tränat. Och tränat. Och tränat. Och nu är hans tröja för liten. Observera evolutionen nedan:
Chris Redfield i RE:CVX vs. i Resident Evil 5
Ännu en ganska så markant förändring, eller hur? Både Leon och Chris har fått en redig make-over, kan man säga, kanske. Vadan detta då? Man kan väl ana att Capcoms ideal för hur en man ska se ut har anpassat sig till mera västerländska värderingar, eller vad Capcom anser att västerländska värderingar är. Eftersom både RE4 och 5 var i allt högre grad anpassade för den mera actionorienterade publiken, och den publiken är ganska enorm i Europa och Usa, kände man kanske en viss press att förändra sina karaktärer så att dom bättre passade in ett action-orienterat sammanhang? Kan så vara. När det gäller Chris Redfields förändring kan man inte heller bortse från Marcus Fenix, den vandrande muskeln från Gears of War-serien och hans samling köttberg.
Från relativt normalt skapade män som desperat försöker överleva till muskulösa övermänniskor som skjuter "locals" i spanska byar och slott respektive afrikanska byar och Tomb Raider-tempel; Resident Evil har internationaliserats på mer än ett sätt. Bra eller dåligt är självklart en fråga om smak, men jag har lite svårt att tänka mig den gamle skinniga Redfield ta den nya tshirt-sprängarens plats i RE5, och likadant vad gäller Leon i RE2 vs. 4.
Men Chris... Ta på dig en större tröja
En ganska markant skillnad, eller hur? Jag gillade Leon som karaktär som tusan förut, men i och med att RE4 släpptes gillade jag inte bara Leon, jag var KÄR i honom också. Eller ja, kanske inte kär, men liksom... attraherad. I all seriositet dock, det var en jäkla förändring. Till det bättre? Ja, jag får nog säga det. Capcoms försök att tuffa till huvudkaraktären får väl säga ha lyckats, även om man undrar lite vad han har sysslat med under åren som gick mellan Racoon City och Spanien-upplevelsen. We might never know...
Så över till något helt annat. Fast inte egentligen. som jag babblade om tidigare, har jag nu spelat Resident Evil 5. Till det yttre påminner det mycket om RE4, med likadan kamera, fiender som uppför sig på liknande sätt och så vidare. Några ganska så stora förändringar har dock gjorts. Skrivmaskinerna är borta en gång för alla (gasp!), och har ersatts av ett checkpoint-system, vilket bara är av godo anser jag. Förvaringslådorna har också extraherats, och istället får man mellan kapitlen krångla bäst man vill med sina vapen, växter, bomber och ägg. Det är också mellan kapitlen man köper nya grejer. Det betyder att en favoritkaraktär från fjärde delen har försvunnit. ja, jag talat naturligtvis om den jävligt skumme försäljaren, som med ett "got some good things on sale, stranger" öppnar sin magiska rock och ger en tillgång till godsakerna. OM man kan betala, alltså.
"Got something that might interest ya!" Höhöhöh
Bossarna hade också förändrats, och begåvats med lysande träffpunkter, vilket nästan säkert är ett arv från producentens tidigare verk Lost Planet. På det hela taget har dock serien återigen tagit ett massivt kliv framåt, och förnyat sig själv ännu en gång. Naturligtvis är den ytliga förändringen inte lika stor, men allt har förfinats ytterligare, och allt går i ett helvetiskt tempo. Grafiskt är det ett av dom snyggaste spelen i denhär generationen, och miljödesignen är för det mesta lysande.
Seriens förvandling från långsam krypande skräck till modernt actionspektakel för anses komplett. Ett elände enligt vissa, säkerligen, men tvärtom enligt mig. Ett så här bra spel skulle jag inte vilja gå miste om för alla fasta kameravinklar i världen. Och för att vara ärlig; när man en gång har spelat valfritt Silent Hill, känns inte RE särskilt otäckt längre.
Jag skulle kunna babbla mig fördärvad om multiplayerdelen av spelet, och det faktum att det utspelar sig i Afrika (AFRIKA!), och dom beskyllningar om rasism som har förekommit i samband med släppet. Mer om detta i kommande inlägg dock. det här skulle ju handla om en komparativ studie av Leon och Chris, och deras individuella evolution.
Huvudperson (han får väl räknas som det, trots att RE5 har två karaktärer som är spelbara genom hela spelet), är alltså återigen Chris Redfield. Efter sitt tjafsande med Umbrella i det första spelet, och sina efterföljande äventyr, har han nu tagit rollen som transkontinetal utrotare av biologiska vapen. Har har också tränat. Och tränat. Och tränat. Och nu är hans tröja för liten. Observera evolutionen nedan:
Chris Redfield i RE:CVX vs. i Resident Evil 5
Ännu en ganska så markant förändring, eller hur? Både Leon och Chris har fått en redig make-over, kan man säga, kanske. Vadan detta då? Man kan väl ana att Capcoms ideal för hur en man ska se ut har anpassat sig till mera västerländska värderingar, eller vad Capcom anser att västerländska värderingar är. Eftersom både RE4 och 5 var i allt högre grad anpassade för den mera actionorienterade publiken, och den publiken är ganska enorm i Europa och Usa, kände man kanske en viss press att förändra sina karaktärer så att dom bättre passade in ett action-orienterat sammanhang? Kan så vara. När det gäller Chris Redfields förändring kan man inte heller bortse från Marcus Fenix, den vandrande muskeln från Gears of War-serien och hans samling köttberg.
Från relativt normalt skapade män som desperat försöker överleva till muskulösa övermänniskor som skjuter "locals" i spanska byar och slott respektive afrikanska byar och Tomb Raider-tempel; Resident Evil har internationaliserats på mer än ett sätt. Bra eller dåligt är självklart en fråga om smak, men jag har lite svårt att tänka mig den gamle skinniga Redfield ta den nya tshirt-sprängarens plats i RE5, och likadant vad gäller Leon i RE2 vs. 4.
Men Chris... Ta på dig en större tröja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar