HA!

Jag krossade dig, Snatch & Grab. Efter alla försök jag har gjort, ensam och tillsammans med min fru, hade jag nästan gett upp hoppet. Men igår mosade jag Spec Ops´-uppdraget som givit mig nattskräck och existensiell angst varje gång jag försökt klara det.

Jag följde videon jag länkade igår med vissa modifikationer, och på tredje försöket sa det PANG och jag var plötsligt igenom. Chockad stod jag i den gröna röken, med hjärtat dunkande i halsgropen. Jag förstod inte riktigt. "You have completed Special Ops" meddelade spelet, och det sjönk in. Jag firade genom att säga "Äntligen, din jävel" till ingen alls. Sen åt jag makaroner.

Jag hade dock en sak kvar. En sak som gnagt på mig länge; en sak som möjligtvis varit en ännu större källa till frustration än Snatch & Grab. Epilogen i Call ocf Duty: Modern Warfare, på Veteran. Jag hade gett upp hoppet för länge sedan, accepterat att mina förmågor helt enkel inte räckte till och att det låg bortom min horisont. Jag hade försonats med tanken på att aldrig komma igenom.
Nu drabbades jag av hybris. "Det kanske går nu!" tänkte jag, full av rusig stolthet och makaroner. Så in med spelet i maskinen. Jag ångrade mig genast när killen som kommer ut från toaletten alldeles i början av uppdraget slog ihjäl mig efter att jag misslyckats episkt med att kniva honom på 20 cm. håll. Men nu skulle jag inte ge mig. Nu jävlar. NU JÄVLAR!

På tredje, eller kanske fjärde försöket står jag plötsligt framför uppdragets sista utmaning. Terroristen (förmodar jag) håller gisslan framför sig som en sköld, för han är feg och luktar antagligen piss vid det här laget. Tiden saktar in. Jag saktar in. Jag inser att om jag inte klarar det här nu, kommer jag med största sannolikhet aldrig försöka igen. Jag vet att jag måste skjuta snubben i skallen, jag vet att jag inte får träffa den stackars gisslan (även om jag misstänker att han egentligen är ett as som förtjänar allt som händer honom. Jag har dock inga bevis för detta). Jag vet att timern är nere på en sekund. Jag siktar lite, skjuter, ser blodet och är osäker på vem jag egentligen träffat. Tiden återgår till det normala utan att något negativt verkar äga rum.
I det närmaste skakande av adrenalin ställer jag mig vid planets dörr. Vågar inte röra mig utav rädsla att något jag gör, vad som helst, ska få spelet att surna och låsa sig eller explodera eller dylikt. Dörren öppnas och min karaktär, vem han nu är, hoppar ut. Slut. Jag klarade det.
Reser mig i chocktillstånd från soffan. Väntade inte ens för att se den lilla "Achievement Unlocked"-saken ploppa upp. Jag kokar kaffe. Tänker över vad jag gjort.

Två omöjliga saker på samma dag, således. Jag bryr mig inte så mycket om achievement-grejen (att ha 1000 poäng i vart och ett av MW-spelen känns dock ganska SWEEEEET) som att jag utmanade mig själv och vann. Jag vann över mig själv, om något sådant nu är möjligt. Grattis till mig.

Saker som det här har naturligtvis liten, eller ingen, mening i "verkliga" livet. "Klarat Snatch & Grab solo på veteran" är inte CV-material, så att säga. Men för mig betyder det något. Det betyder en hel del.


Wow, det här drog ut på tiden, och blev lite pretentiöst på sina ställen. Men ändå. Jag är faktiskt lite stolt.