Halo Reach-betan eller Hur kul var det egentligen?

Vi börjar med lite matematik idag, barn. Vad är 3000 x 6? 18000. 18000 är antalet minuter jag spenderat på i Halo 3´s multiplayer ( Siffran sex kom jag fram till genom att godtyckligt anse att det är den genomsnittliga längden på en match i Halo 3. Siffran kan vara större, kanske också mindre. Forska i frågan om ni vill, men det vill inte jag). Hursomhelst. Om man spenderar 18000 minuter på ett spel gillar man det mycket, och jag gillade verkligen Halo 3. Jag gillade det mycket.

Men det var förr; förr var jag en nästintill besatt Halo-spelare och jag närmast dyrkade allt som hade med Halo att göra. Jag läste till och med en eller två (eller sex) böcker. Det är en riktigt hög nördfaktor på gång här, jag vet. Men som sagt, det var dåtid, nu är det nutid och mitt intresse har nästan svalnat helt. Jag har under det senaste halvåret spelat i runda slängar kanske 20 matcher, och jag har inte gillat det. Alls, faktiskt. Jag är lett på Halo, helt enkelt.

Så frågan var ju givetvis: Kan Halo Reach ingjuta nytt blod i min kärleksaffär med Bungies gigant till titel? Svaret är njae. Nej. Troligtvis nej. Jag laddade ner betan så snart den släpptes, och kastade mig genast ut i den sköna nya värld som utlovats. Servrarna dog av hjärtsnörp första kvällen, så jag fick bara ett par matcher i magen, men så snart dom var uppe på benen igen satte jag av i full karriär. Och det var... sådär. Visst har receptet ändrats en hel del, och rent spelmässigt tycker jag faktiskt att det är bättre, men hade jag roligt? Nej, det hade jag inte. Call of Duty har förstört my love for the game vad det gäller Halo, vad det verkar. Det känns helt enkelt klumpigt, långsamt och gammalt att gå från CODs precision och snabbhet till Halos, tja, klumpiga, långsamma och GAMLA värld. Mest av allt känns det gammalt.

Om man tar sig en titt på Youtube, som är en ganska bra indikator på vad spelfolk sysslar med för tillfället, kunde man under betans gång se en rejäl infusion av Halo-relaterat material. Många verkade lyriska, och skrek i vanlig ordning (precis som dom gjorde om Battlefield: Bad Company 2) om hur det här var framtiden. "DET HÄR ÄR SÅ JÄVLA BRA!!" var väl ungefär en median av åsikterna. Och visst är det bra, men jag fann att jag efter ett par matcher blev uttråkad. Trots alla förändringar, loadouts, nya vapen och nya spellistor, var det ändå ganska tråkigt. Ganska tråkigt och ganska långsamt. Jag hade inga problem med saktmodigheten förut -jag tyckte snarare att COD gick så fort att man dog innan man börjat- men nu har jag bytt preferenser. Jag är en hora på det sättet.

Vad gäller nyheterna så var dom trevliga. Vapnen kändes balanserade (och jävla Battle rifle var äntligen borta. HURRA!), dom förmågor man kunde använda var trevliga att leka med och det jag såg av dom nya spelsätten verkade bra. Jag gav upp innan Generator Defense lades till dock, så jag kan inte säga något om det. Bäst av allt var Invasion, som nog är det enda som skulle kunna få mig att spela betan igen om den fortfarande var aktiv. På det hela taget kändes det fräscht, men gammalt samtidigt, om det nu är möjligt.

För att sammanfatta det hela: Jag tyckte inte Halo Reach (så mycket som nu var tillgängligt i betan) var dåligt. Förändringarna är bra, och precis vad Halo-serien behöver. Spellistorna var intressanta, och tekniskt funkade allt som det skulle som jag upplevde det. Men jag hade inte speciellt kul. Förr i världen kunde jag spela Halo i tre timmar i sträck, nu orkade jag knappt med tre matcher innan jag bytte spel. Visst, jag kommer med största sannolikhet att köpa spelet när det kommer precis som vanligt folk, men jag tror inte multiplayer-delen kommer få besök av Minorino speciellt ofta. Inte för att multiplayer-delen kommer gråta för det; den kommer vara välbesökt nog ändå, men för mig känns det som Halos guldålder är förbi.
Det finns självklart en möjlighet att mina åsikter förändras igen när spelet väl är släppt (hora!), men det känns inte så nu. Halo är Halo förändringarna till trots, och jag har tröttnat på hela grejen.